"Ta det som en komplimang" eller "Din kropp är aldrig din"

I kommentarerna på tjuvlyssnat bär det ofta i väg mot större frågor. Någon vill plötsligt debattera de Stora Och Viktiga Frågorna. Att kräva politisk korrekthet bland tjuvlyssningarna är överdrivet och inget att bry sig om, tycker jag. Men något som är otäckt är de svarskommentarer som alltid dyker upp så småningom. Idag är det en tjuvlyssning om nyp i rumpan som startar det hela:

"blir man nypt i baken är det bara att le lite, ta det som en komplimang och sen återgå till sitt" skriver en typ och sammanfattar därmed ganska många kommentatorers uppfattning. Kanske har de aldrig blivit tafsade på? Kanske tror de att när en kille stövlar fram och klämmer mig på brösten som vore det hans rättighet, så tänker jag "Shit, vad jag känner mig vacker och sexig". Vad är det som säger att jag vill ha den "komplimangen"?

Jag skulle vilja publicera en grej jag skrev för några år sedan. Det var en hemuppgift i Feministiskt självförsvar, en kort text med ett bra och ett dåligt slut. Här är den med sitt dåliga slut:

Du strosar runt på stan efter skolan. Ni fick sluta tidigare idag, så du har gott om tid och behöver inte stressa eller planera. Våren är på gång, du kan redan gå med jackan uppknäppt och sjalen löst virad runt halsen.

Så får du syn på en man du känner igen, en vän till familjen. Du kalkyrerar situationen, kan du låtsas att du inte ser honom och skynda vidare innan han sett dig? Men det är för sent, han har redan fått syn på dig och kommer mot dig. Du spärrar upp munnen till ett leende, hälsar glatt och stannar till för att prata. Han pratar om hur glad han är att se dig, hur mycket du betyder för honom, frågar hur det är med familjen. Under tiden ni pratar ställer han sig närmare och närmare, tills han stöter emot dig. Du tar ett kliv bort, men han följer efter så du fortfarande känner hans kropp mot din. Han vill bjuda dig på café, och du vet att du tidigare har lovat honom att få göra det. På väg till cafét känner du hur du blir varm och hjärtat slår lite fortare. Du får gåshud och måste svälja oftare än vanligt.

På cafét får du som vanligt pengar. Han brukar smyga med det, orolig att någon ska se. Idag ger han dig inte i handen, utan lägger sedeln i ditt knä, nästan sticker in den mellan låren. Du tackar tyst. Han pratar om att du borde komma och hälsa på honom, försäkrar sig att du har hans nummer. Han säger att du kan ringa när du vill och alltid komma till honom om du behöver något.

Så tar han din hand. Han håller den inte bara, utan smeker den liksom med sina fingrar. Du kan alltid känna dig trygg med honom, säger han. Du tänker på vad som skulle hända om någon du känner kom förbi. Rummet känns så trångt. Du hoppas att ingen av de andra besökarna tittar åt ert håll. Han berättar att han har ett foto av dig hemma som han brukar titta på och "prata med" om kvällarna. Du känner dig smutsig.

När han måste släppa dig för att du ska kunna äta lägger han sin hand på ditt lår istället. Han klappar och smeker låret. Du tänker på vad som skulle hända om du skrek eller om du gick. Alla skulle titta på er. Han skulle inte förstå någonting. Du tänker att han är ju bara en farbror. Du tänker att om en halvtimme kan du skylla på att du måste till bussen. Hans hand ligger tung på ditt lår. Du sväljer...

Ni sitter kvar ända tills du måste springa till bussen. Han följer dig till hållplatsen. Du ler, säger "Ha det så bra" och ger honom en snabb kram innan du kliver på.
När du satt dig och bussen startat känns det som om luften går ur dig efter att ha hållt andan väldigt länge. Resten av dagen känner du dig trött och sur och har svårt att koncentrera dig. Du önskar att du vore modigare...