08 mars 2011

Grattis!

Första maj. Är man inte vänster kanske man inte förstår. Det är en dag då vi ser tillbaka på alla segrar och sträcker på oss. Då vi ser framåt på allt vi ännu vill förändra, och känner att vi tillsammans har styrkan att göra det. Då vi lyfter blicken från detaljer och målar bilden av den värld vi vill leva i. Första maj är dagen då hoppet rinner i oss.

Det är vad åttonde mars har potential att vara, och ibland lyckas med. Systerskapsfestivalen i Karlstad till exempel, som i flera år varit en fest av samtal, föredrag, debatter, workshops och demonstrationer.

Problemet med åttonde mars är att det inte finns någon konsensus kring vad dagen innebär. För mig är det en feministisk kampdag. Några tycker att det är en hyllningsdag till Kvinnan, detta mytologiska väsen. Något som bara ökar klyftor och spelar särartsfeminismen (=kvinnor är annorlunda, men bäst) i händerna. Andra menar att när kvinnorna "får" en dag så innebär det att vi tolererar att alla andra dagar är männens.

Och jag tror inte att någon skulle lyfta fram första maj som en passande dag att gratulera arbetare eller bjuda dem på restaurang. Men när det gäller åttonde mars höjs plötsligt röster om att dagen borde vara lite mera blommor och choklad, tjo och tjim.

Klarsynta Lisa Magnusson twittrade igår: "ni som är emot att gratta kvinnor den 8:e mars: ja kvinnodagen är politik, inte firande. men det finns faktiskt mycket bra med att ha fitta! fattar därför inte alla arga tweets som antyder att kvinna = synonymt med kass lön och pepparsprej, att det är därför man inte skall gratta."

Jag gillar både blommor och choklad. Och min fitta. Men precis som Lisa säger är det inte vad den här dagen ska handla om. Hur välment grattandet än är så gör det mig så jävla ledsen. Det förminskar hela den här dagen till ett syskon till dagarna för morsor, hjärtan och kanelbullar.

Uppdatering:
Lisa Magnusson skriver mer om problemen med kvinnodagen. Som jag alltså vill ha kvar. Men vad fan ska vi göra med den?

Inga kommentarer: