Fittan i finrummet

Ibland dyker det upp örhängen, halsband, kuddar och broscher i form av fittor. Detta kan jag bli förvånansvärt förtjust över. Plötsligt önskar jag mig en beige cernitlerafitta att hänga om halsen. Varför då?

Vad är det egentligen jag vill säga med fitteriet?

Kanske:
"Jag har en fitta, och det är jag glad för."

Visst är jag det, den skänker mig mycket glädje, men vad angår det andra? Min fittglädje är personlig. Låt oss säga att det handlar om att låta fittan vara något annat än ett skällsord. Avdramatisera och avmystifiera kvinnors sexualitet. Fira fula, underbara fittan och bjuda in den i finrummet. Men sitter kuken i finrummet och sörplar te? Inte är det bara fittan som är portad därifrån, det är väl sexualiteten överhuvudtaget? Och vill man låta fittan bli en odramatisk kroppsdel bland andra är det inte rätt att lyfta fram den som en symbol för något större.

Kanske är det:
"Jag har en fitta, och det är jag stolt över."

Fittan är något jag har gemensamt med Elisabeth Tamm, Nour El Refai, Ada Nilsson, Gudrun Schyman, Lina Thomsgård, Nina Björk, Liv Strömquist och många fler. Jag är rädd att det är vad det handlar om. Att tillskriva mig själv del i ett kollektiv. Ett kollektiv av kämpande, drivna, fantastiska kvinnor.

Men oj vad kontraproduktivt. Intellektuellt är jag ju mot sådant där. De här personerna har behövt kämpa på grund av att de är kvinnor, de har inte fått sina egenskaper tack vare att de är kvinnor. Det är inte fittan som bestämmer vilka de är. Att tänka så är motsatsen till min ideologi.

Precis som jag skrivit tidigare står systerskapsfeminismen för något som jag inte helhjärtat kan ta till mig, varken intellektuellt eller känslomässigt. Jo, det är vettigt att peka på att jag och andra kvinnor delar en gemensam erfarenhet: att på olika sätt bli bemötta utifrån vår könstillhörighet och de förväntningar som vilar på den. Och det är viktigt att lyfta fram att kvinnor gör viktiga saker, eftersom den allmänna uppfattningen annars lätt landar i att de inte är kapabla till det. Men från det och till att känna systerskap med alla kvinnor, nej, jag är inte med på det tåget.

Och det handlar om mer än så. Fittfeminism skulle säga att feminismen bara är en kvinnoangelägenhet. Den skulle särskilja könen ytterligare. När målet är, måste vara, det Nina Björk skrev i Under det rosa täcket:
"Att vara kvinna ska inte vara någonting fint - det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår egen identitet oavsett kön."

Jag får vara stolt över att vara del i samma kamp som människor jag beundrar så mycket. Jag får imponeras av den tidiga feminismen och hur de stretade på med samma övertygelse fast allt tycktes så tröstlöst. Men jag vill inte vara stolt över fittan. Den får stanna kvar i trosorna.