Har lyssnat på Dansa på min grav fem gånger och även om jag börjar tröttna så ryser jag fortfarande lika mycket. På lågstadiet tog vår lärare upp det där med att få gåshud av musik. Och jag förstod inte alls vad hon menade. Trots att jag hade en massa bra musikupplevelser och musikglädje så hade jag aldrig någonsin blivit rys-berörd. Inte av något annat än musik heller. Det var en dimension jag inte hade än. Undrar om det gäller alla barn eller om det bara var jag som var exceptionellt endimensionell.
Bo Kaspers låt hittade jag via bloggen Heja Abbe. Som också får mig att rysa då och då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar