Mitt liv i en ostkupa

...heter en bok* som Lars Ohlsson skrivit om att vara hörselskadad. VF:s intervju med honom är så träffande. Nu tycks han ha en mycket värre skada än mig. Jag har bara en liten hörselnedsättning, men ändå är det så mycket jag känner igen.

Hur man måste vara helspänn för att uppfatta vad folk säger, tröttheten som följer på det, hur besvärlig man känner sig när man frågar om (och om och om), det ständiga bruset från omgivningen som begraver de ljud man försöker höra.

Egentligen är det inte så viktigt att folk pratar högt. Idealsituationen är att ha glasögonen på, i ett tyst och ljust rum med en person, som tittar mig i ögonen när han/hon pratar och gärna artikulerar lite extra. Att viska är uteslutet, att prata med mig i en matsal eller på en buss är en utmaning.

Lite för mycket tycka-synd-om är det dock i VF:s artikel, tycker jag. Särskilt som Lars Ohlsson inte vill vara något offer. Det är också ens eget ansvar att tala om att man hör dåligt, att fixa en bra plats i skolan eller på jobbet, att fråga om (och om och om), att skriva lappar istället för att viska osv. Men visst är det bra att VF och Lars Ohlsson lyfter fram "det osynliga handikappet" och vilka åtgärder man kan vidta. Kanske kan det till exempel hända något med skolornas burkiga bandspelare som används till nationella prov?

Uppdatering: Efter diskussionen i kommentarerna inser jag att jag kan ha övertolkat VF:s text. Det står aldrig att han skrivit en bok, ordet som används är berättelse. Så det är inte alls säkert att den finns utgiven någonstans, tyvärr.