Min första kärlek

Vi träffades för drygt fyra år sedan. Jag hade sneglat länge innan jag tog första steget. Du var en avlägsen dröm som visade sig vara verklig. Och jag var nervös i början och försökte ta det försiktigt. Men jag drogs in och blev upp över öronen förälskad.

Det var inte en ytlig kärlek. Det var en kärlek där jag var beredd att offra mig för dig, ägna tid också åt de av dina intressen som jag tyckte var tråkiga, ha överseende med dina irriterande vänner, konversera dina föräldrar. Och du gjorde detsamma för mig.

Jag formades, inte av dig men med dig. Du såg mig bli den jag är. Jag var inte alltid redo, men jag kastade mig ut. Och du fanns där och höll min hand. Vi växte ihop.

Så när tvekan kom ville jag inte se det. Jag blundade och fortsatte försöka. En kärlek som dig släpper man inte utan vidare. Jag försökte umgås på nya sätt och se saker ur andra vinklar. Men dina små egenheter blev gigantiska irritationsmoment. Det som varit charmigt blev outhärdligt. Också du förändrades och jag kände inte igen dig längre.

Slutet var utdraget och fullt av konflikter. Du var inte bra mot mig. Till slut insåg jag att det var över, och lämnade dig. Friheten var berusande. Jag kunde vara vem jag ville, skapa mig själv på nytt. Fri från tvåsamheten.

Jag klamrade mig fast vid den känslan och förträngde saknaden efter det jag förlorat. Ignorerade vilsenheten jag kände utan dig. Jag försökte förminska det vi haft. Tänkte att det ingenting var värt efter vårt uppslitande slut.

Nu kan jag se lögnen. De goda år jag fick med dig förändras inte av att slutet var dåligt. Jag skulle inte vara den jag är idag utan dig. En del av mig kommer alltid att sakna dig – du var trots allt min första stora kärlek. Och det var värt varenda minut.

Farväl, mitt älskade Ung Vänster. Jag önskar dig allt gott i framtiden.