Idag tågar hela Sundsvall till Norrporten arena. Strålkastarna lyser som aldrig förr, musiken känns hela vägen ner i asfalten, trummorna dunkar. En polis i varje gathörn. På ett led kommer folket, med gifhalsduk och sittunderlaget i hand. Det är dags igen. Nu samlas de för att skrika, klappa, fika, hoppas. För att se hur det nästan blir mål, och nästan igen.
Men inte jag. Jag ligger hemma under en fleecefilt, dricker apelsinjuice och kollar på Dexter. Prima!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar