Berätta för barnen

Jag har inga barn. Därför tycker en del människor att jag inte borde få säga ett skit om barn, för jag är bara ovetande och fördömande. Kan så vara. Men jag har faktiskt varit ett barn för inte så hemskt länge sen, och nu måste jag få gapa på barrikaderna lite.

Så många föräldrar försöker skydda sina barn från allt som luktar verklighet. (Jag snackar inte curling, hatar det ordet). Barnens värld förändras men de får aldrig veta varför. Man tror att de är för små för att förstå, eller att man ska bespara dem från hemskheter. Men det är bättre att veta.

Tänk dig detta: Din chef på jobbet flyttar dig till en annan avdelning och ändrar dina arbetstider. Din sambo börjar sova borta varje torsdag, och då och då låser han/hon in sig på toa och gråter. När du frågar dessa människor varför, vad har hänt, hur länge, så säger de "Jag vet inte", "Vi gör så här idag" eller undviker din blick.

Det är bättre att veta än att ständigt undra. Och du kan inte i förväg veta hur ditt barn kommer att reagera. Som detta med att alla barn skulle bli ledsna vid en skilsmässa, det tror jag inte en sekund på. Jag tror att massor av barn tänker: Äntligen!

Du är skyldig att berätta. Inte allting och inte ogenomtänkt. Inte som en bikt, inte som skitsnack, inte som vänskapsskvaller, utan som en lägesrapport. Tänk efter: Du kräver att barnet ska delta i familjen, att det ska lyssna på dig och bemöta andra familjemedlemmar trevligt, berätta om det blir mobbat i skolan och vara resonligt på olika sätt. Då måste barnet kunna kräva tillbaka att få veta vad som pågår.