Jag har aldrig helt och fullt insett hur det är att ha vänt-jobb. Jobb där du går och väntar på att bli inringd, utan att veta om det blir en timme eller femtio timmar i veckan. Nu börjar jag ana.
Jag har väntat. Först kanske två dagar på att min reportageperson skulle höra av sig. Sen någon vecka på att vi skulle ses. Vi bestämde onsdag eller torsdag, det blev uppskjutet till fredag. Hela tiden osäkert, jo men om det blir fint väder så kanske... Jag säger inte att det borde varit annorlunda, jag är helt med på villkoren för reportaget. Självklart anpassar jag mig efter personens liv och väder och vind och annat som spela roll, inget snack om saken. Uppgörelsen är till min belåtenhet. Det handlar inte om det. Det handlar om min ovana att vänta.
I praktiken har jag varit ledig mån-tors. Jag hade kunnat baka, fixa, bearbeta massa bilder, leka med kameran, tvätta, skriva brev. Men väntan har totalt förlamat mig. Jag har befunnit mig i limbo, med telefonen i hand. Kollat mailen groteskt många gånger om dagen. Blivit besatt av att vara ständigt kontaktbar.
Nu är väntan över, och jag är så nöjd. Har haft en finfin förmiddag med en upptäcksresande i nutidsförfall. Surfat på potthålen med Johnny Cash i öronen medan höstlöven susat förbi utanför rutan. Nu kan jag andas ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar