Det är en filmisk natt. Kring månen ligger molnen i stråk som sanden i ett vågigt hav. Gatlyktorna färgar staden gul och löven rasslar och kastar skuggor på asfalten. Klockan är 00.35 och jag har just sopat chips, diskat och gått med glasflaskor och kapsyler till soprummet. På tån har jag ett skavsår, på tummen en blåsa. Och jag är glad.
Inflyttningsfesten är över. Jag har varit märkligt ängslig över den, nästan fjortisvarning. "Kommer det många?" har folk frågat mig. Och jag har tänkt att kanske kommer ingen, eller kanske kommer bara en och så blir piiinsamt, eller kanske hatar de min musik eller kanske vet ingen vad de ska prata om. Jag tycker inte det är någon idé att försöka förneka sina svagheter, så jag har omfamnat ängsligheten och försökt kväva den med kärlek. Jag har känt att jag lever.
Festen blev såklart perfekt. Jag var omgiven av människor som jag tycker så jävla mycket om. Jag fick inflyttningspresenter som var uttänkta speciellt till mig. Jag fick veta att det ryms åtta personer i en klippansoffa (enligt empirisk studie).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar