Fantastisk gästföreläsare idag: Karl Melander. Visste inget om honom mer än att han vann Årets bild med sitt fotografi av en etanolfabrik i Brasilien. Så jag förväntade mig någon ung och stöddig mediasnubbe på väg uppåt.
Och fick en skön medelålders gotlänning.
Föreläsningen började med att han skakade hand med alla. Vi är en liten grupp, men ändå. Så visade han bildspel, som man fick en bra känsla i magen av. Det var inte bara solskenshisorier, men det fanns hopp i alla bilder.
Han vann vår kärlek när han visade sin kamerautrustning: Ett kamerahus, ett fast objektiv, ingen blixt, en ljudmanick han inte visste de tekniska detaljerna kring. (På utbildningen förespråkas två kamerahus, tre objektiv, bra blixt och gärna en flashig ljudmanick)
Men det viktigaste han sa var detta: "Det är så lätt att göra grejer på de som skriker högst. De som är extremast. Men jag vill skildra det medelmåttiga. Jag är inte så speciell själv, jag är ganska medelmåttig"
Det citatet gjorde min dag. För ju djupare jag kommer i fotobranschen, desto mer får jag känslan av att det är machomännens värld: "Vi klampar fram här med våra jätteobjektiv och en kamera på varje axel, bränner av blixtar i ditt ansikte och är så enormt viktiga. Vi åker som krigskorrar till farliga platser och räddar världen sådär i förbigående. Smuts, svett, blod och en redig explosion - det är vad som gör en riktig fotograf"
Jag är så jävla tacksam att Karl Melander motbevisade mig idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar