Att ta det där steget

Avgörandet är i mina händer. Jag tar ett djupt andetag och blundar och tar steget rakt ut i det bottenlösa mörkret. Jag måste våga för annars är jag bara en liten lort. Och mörkret omsluter mig och jag faller faller faller. Och jag kan inte andas. Som när jag hade falsk krupp som fyraåring, och min mamma tog mig till sjukhuset så jag fick luft igen. Nu finns ingen där. I detta måste jag vara helt ensam. I detta händer det magiska. Jag ser ljuset. Jag ser ljuset, och visst är jag en skorpa men också ett lejonhjärta. Jag ångrar ingenting.