Vi trodde att det var en depression, men det var bara pastan som kokat över

Idag skriver Metro om varför åttiotalisterna mår så dåligt. En rätt intressant artikel som tar upp olika teorier att känna igen sig i. Prestationsångest, valmöjligheter, ideal. Men en utfrågad psykolog gör mig fly förbannad. Han säger:

70- och 80-talisterna har haft det ganska bra och aldrig varit utsatta för jobbiga saker.

Vad är det för generalisering? "Aldrig varit utsatta för jobbiga saker". Han tycks mena att vi blivit så curlade att vi bryter ihop vid minsta motgång. Pöh. Så inga åttiotalister har psykiskt sjuka föräldrar, alkisar i släkten, självmordstankar, anorexia och panikångest?
Framför allt är det oerhört respektlöst att prata så om sina patienter/klienter. Var jag 70- eller 80-talist och gick hos den här psyksnubben skulle jag sluta direkt.

Han säger också:
Man tror att man har en depression, men det är flickvännen som gjort slut.
"Man tror att man har". Fy fan. Om det nu är så att man inte har några verktyg för att ta hand om sorgen efter en separation utan istället går ner sig i ett konstant svart hål, är det inte rimligt att söka hjälp för det då?

Slutligen säger geniet: Det finns en förväntan att samhället ska ta hand om allt.
Skulle han säga så om det gällde brutna ben? "Ja, folk som bryter benen nuförtiden är så curlade att de förväntar sig att samhället ska ta hand om dem. Annat är det med fyrtiotalisterna, de spjälar själva sina ben och går till jobbet som vanligt". Skrämmande med en psykolog som själv inte tar psyket på allvar.