Inte Rammstein

Det händer att folk frågar vilken sorts musik jag lyssnar på. Vet aldrig vad jag ska svara.

För vissa veckor kan jag inte lyssna på annat än Frank Sinatra. Hans My way är min mantralåt. Ska jag göra något stort och svårt börjar jag alltid med My way på högsta volym, slutna ögon och djupa andetag.

Oktoberkvällar är det Brown eyed girl, Heroes, Here comes the sun, Ziggy Stardust, The passenger, Heart of gold, Release me, Proud Mary och Wonderful world.

Ska jag diska eller baka finns bara Sånt är livet, Flickor bak i bilen, Tuff brud i lyxförpackning, Gå och göm dig Åke Tråk, Barbie girl, Hooked on a feeling, I will survive, Mambo no5 och My boy lolipop.

På våren blir det mycket svenska visor och vispop. Ted Gärdestad, Eva Dahlgren, Lisa Ekdahl, Marie Fredriksson, Thomas Di Leva, Sofia Karlsson. Och så lite Monica Zetterlund, Fred Åkerström, Bo Kaspers orkester, Mauro Scocco. Disney får också vara med på en kant, Alla snubbar vill ju vara katt!

Eva Cassidy, Cat Stevens och olika rocksamlingar funkar i stort sett alltid. I bilen ska det vara jazz. När jag är arg eller behöver bli pigg är Ola Magnell räddningen. Ibland är gospel det enda rätta. När jag jobbar i lannet krävs något med stuns och schvung och rytm. Vill jag sjunga med och dansa i köket blir det Timbuktu eller Svenska akademien. Och julafton blir inte julafton om den inte inleds med Mahalia Jacksons Silent night och tända ljus.

Så... jag brukar svara "Inte schlager, inte country, inte typ techno. Och min rockgräns går vid tyskt skrik, alltså Rammstein"