Hemmaspa och kuratorknas

Som tjej förväntas man tydligen tycka att höjden av mys är att peela huden och raka benen. "Hemmaspa". Det ska vara jämförbart med helkväll i fleecefilt, inklusive tekopp och lyxchoklad. En egen stund, liksom. Och jag försöker verkligen. Men jag lyckas aldrig hålla känslan längre än tills jag filat ena hälen. Det är fan inte roligare än skoputsning. Kanske har jag nu Sundsvalls mjukaste fötter och lenaste kinder. Vad jag ska med det till är mig en gåta.

Jag har inte varit alldeles värdelös idag. Ringt önskepraktikplatsen och visat intresse, träffat min kurator, bestigit ett berg, pratat kärlek, badat och peelat och smörjt, tvättat, och städat toaletten så det stod härliga till. Och självklart med viljekraft hållt temperaturen under nollan hela dagen. Nu återstår skoputsning. Dessutom har jag testat en idé: skurit filéad apelsin i små bitar att frysa in, istället för isbitar. Får se om det blir någon hit.

Min kurator berättade något intressant för mig. Universitetet upphandlar elevhälsan som vilken vara som helst. Sophämtning, snöskottning, matlagning och så samtalsstöd. Den som är billigast och bäst får jobbet. Nu är det tveksamt om det blir Sundsvalls sjukhus som får uppdraget nästa år. Efter jul kan universitetet ha en ny kurator. Goddag yxskaft.

Jag har bara träffat kuratorn tre gånger den här hösten, och har hyfsad kontroll över mitt liv. Byter de så ska jag prova vingarna på egen hand, sluta helt med kuratorpratet. Det ordnar sig. Men det kan finnas de som har ett större behov av stöd än jag. Det är skrämmande att universitetet bortser helt från det förtroende som byggs upp under samtalsstödet. Jag minns hur jag funderade i ungefär två år innan jag kontaktade elevhälsan första gången. Och det är inte lätt att dra hela sin livshistoria igen, våga lita så totalt på en ny person. Skäms, mittuniversitetet!