Klimattjat

Gårdagens miljöföreläsning var svår att förstå syftet med. Handlade den om hur vi som journalister ska bevaka klimatfrågor? Hur vi som människor ska ta ansvar för miljön? Eller kanske om vad växthuseffekten egentligen innebär?

Stämningen blev i alla fall engagerad, några lämnade föreläsningen när den kändes för propagerande. Också jag har svårt för att bli skriven på pannan. Att pådyvlas hundratals år av "den vite mannens skuld". Kanske för att jag själv har så lätt att trilla ned i världsskulden. Känslan (faktumet) att min existens och mitt välbefinnande vilar helt på andra människors icke-välbefinnande. Den känslan är inte konstruktiv. (Korpens sång av min gamla favorit Per Nilsson)

P1:s Malin Olofsson tycker att medierapporteringen fokuserar för lite på strukturförändringar, och för mycket på individlösningar. Inte så konstigt, lättare att skapa enighet kring lågenergilampor än kring utsläppsrätter och resursfördelning. Hon presenterade en lista över vilken effekt medias klimatsmart-tips verkligen har. Säkert ganska luddig och inte särskilt vetenskaplig, men den förtjänar ändå en titt:

Koldioxid som "sparas" per person och år om du...
- aldrig använder plastpåsar när du handlar: 5 kg
- bara använder lågenergilampor: 17 kg
- aldrig har teven på standby: 25 kg
- sänker värmen i ditt hus med en grad: 230 kg
- åker buss istället för bil till jobbet: 400 kg
- blir vegetarian: 500 kg

Många överraskningar för mig. Lågenergilampor och plastpåsar som det varit ett sådant himla tjatande om i varenda tidning. Och att vegetarianism är likvärdigt med att välja kollektivtrafik trodde jag aldrig. Det känns som om många medier fokuserat på de åtgärder som inte svider. Att byta glödlampa är ingen konst, men att avstå söndagssteken?