Igår var det julafton. Det var precis som det ska vara. Den jobbiga kusinen som kommer smygande och sticker ner en iskall pekpinne innanför ens tröja. Barnen som pysslar, vissa som tända ljus medan andra klipper sig i fingret. Morbrodern som dricker en aning för mycket. Längtan efter julklappar. Potatisskalning i massor inför julbordet. Julmusiken som först är mysig men sedan övergår i tortyr. Spill och glaskross. Småpratet med de man inte sett på länge, och med de man träffar varje dag. Tonåringarna som vill kolla på teve. Lekarna som slutar med att någon slår sig. Traditionella faster som pekar med hela handen och säger "Nu ska här kokas knäck!" när de andra helst vill supa. Och kärlek, självklart kärlek.
Jag var fastern. Den nyktra som pep runt och tog tag i saker, strålade med ögonen och försökte uppvigla entusiasm inför lussebullsbak. Men som stillande så småningom, sjönk ned på en stol och tystnade. Fastern som satt och såg sig omkring, och visste att det hon såg var gott. Lite rörd och lite gaggig och fylld av en känsla inte helt olik utseendet hos kokande knäck. Lycka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar