Vilse bland arbetsfärgrymderna

Det är tidig morgon och illamåendet går i lätta vågor genom mig. Solen går upp över havet. I högtalaren hörs Mia. Hon hälsar välkomna och talar om åt vilket håll dörrhandtaget till toan ska vridas och hur vi kan fälla bak vår stol. Busschauffören heter Bosse, berättar Mia. Sedan tar hon fram kaffe och bullar. Mia låter oss förstå att hon bryr sig om oss. I hennes närhet är vi alldeles trygga. Inget ont kan nå oss på Mias och Bosses buss.

Min tidsuppfattning har förändrats sedan Sunkan. 4,5 timmars bussresa räcker knappt till en ordentlig dagdröm. Vi kommer till Stockholm och här kan man gå en kurs i paketinslagning, så man slipper skämmas på julafton. Här säger en professor att vi ska byta jobb var tredje månad, för "Du är aldrig bättre än din nästa grej". Då blundar jag och ser hur solen hängde lågt över ett Gnarp i grådimma, över tomma värdshus och stängda däckhandlar. Det är det vackraste som finns.
_______________________________________

Sitter på centralen och glor oförblommerat. I folkmassan märker ingen mig, och gör de det kan de få tänka att jag är en storögd lantis. Vilket jag ju också är. Stockholmarna är mycket stressade. Mycket stylade. En väldig massa tjejer klipp-kloppar förbi i högklackat, kort klänning och leggings. På golvet sitter en kvinna och skriver. Ser ut som tentaplugg. Säkert en alldeles lagom brusig miljö att plugga i. Rulltrappan gnäller, rullväskor mot stengolv, blandade röster. En längre upplaga av Leif Silbersky möter min blick. Det tycks vara svartklätt som gäller på centralen. Kostym. Eller päls. Människor har antingen för mycket packning eller ingen alls. Två går förbi. Jag ser i hennes ögon att hon tycker att han är djup och smart och en smula fantastisk. I högtalarna ropar de om spårändringar. Och tiden går, men jag sitter still.
________________________________

Efter några dagar har jag fallit in i rytmen. Som en kropp rör vi oss genom T-centralen. Jag själv existerar inte. Jag är en molekyl i detta stora som rör sig uppåt uppåt, mot linje 14 mot Fruängen. Ibland testar jag att se spärrvakten i ögonen, le stort och säga hej. Men det passar sig inte riktigt. Stör flödet. Mot Fruängen.
________________________________

Jag sitter på Konstfack och känner hur cellerna i mig förvandlas till gröt. Detta är inte väsentligt. Det är inte essentiellt. Adobe RGB kommer inte att göra mitt liv rikare. Det kommer inte att göra världen till en bättre plats. Dagen kommer aldrig att komma då Agda, 63, slår upp lokaltidningen och utbrister "Det var värst vad kommunalrådet ser blaskigt ut i hudtonen, de måste ha använt fel arbetsfärgrymd". Detta är navelpillande.