23.30 20/12

Vi är på väg hem till jul och jag känner att vi alla hör ihop. Vi är i ett undantagstillstånd. I tanken någon annan stans.

Jag blir så sentimental och älskar alla dessa resenärer, älskar dem jag åker hem till och dem jag lämnar.

Jag ser en underbar hund som ser ut att vara en korsning av schäfer/collie/afghan. En långghårig, ljus änglahund som står på sammma perrong som jag, en slaskig natt innan jul. Kanske hunden som sprang mot en stjärna.

Jag ser en man som gungar med i musiken han har i lurarna, samtidigt som han vänder blad i Tolkiens Sagan om de två tornen. Det är pocket och jag ser hur han jobbar hårt på att försöka vara någon annan stans, i tanken.

I ögonblicket jag kliver på tåget försvinner all min kärlek. Hur kan man vara så urbota dum att man beställer sittplats på nattåget?
Tänkte att jag kanske skulle få fönsterplats så jag kunde luta mig mot fönstret. Det fick jag också, men den har någon annan tagit. Den första gången jag får fönsterplats på alla mina tågresor den här hösten. Så jag får ta en annan plats och med min ängslighet fundera över om någon kommer kräva den tillbaka när jag sover som bäst.

En kär vän har lärt mig att det inte är farligt att vara bitter. Så jag låter bitterheten över dagens i-landsproblem välla in över mig.

Här sitter jag. Inget har jag att äta, inget att läsa, ingen musik att lyssna på. Ljuset sticker i ögonen och några gubbar för en sån djup och samtidigt meningslös diskussion som bara kan föras på natten.

Allt jag kan göra är att skriva.