Oj

Åh, vilken dag!
Sista dagen med rörlig bild, och vår första alldeles riktiga sändning.

Först nervositeten, impulsen att bara springa ifrån allt, övertygelsen att jag inte är redo, kanske snart men verkligen inte än.

Och så måste jag ändå.

Adrenalinet. Att lyssna lyssna lyssna efter order till Kamera 1, koncentrera mig på att inte hosta, inte nysa, inte snora. Inte darra på händerna! Och inte vika med blicken från displayen.

Och efteråt.

Lyckoruset. Känslan av att vi är världens bästa grupp, att vi gjort den bästa sändningen på åratal. Att ingen kan överträffa oss. Och jag är sprallig och harmonisk på en gång. Och ingen vill gå hem, vi fastnar i dörren och längtar efter våra fina kameror och längtar efter timmarna av redigering och längtar efter kritiken som gör oss så mycket bättre.

Fortfarande hög på känslan.