Och det värsta är...
förr när jag blev arg kunde jag alltid kanalisera det.
Jag hade en ideologi.
Jag röntgade orättvisorna med ideologin, med analys, och fick fram ett svar.
Jag kände glödande kamplust. Idealism. Jag trodde, verkligen trodde, att jag kunde förändra världen. Att jag visste vilket håll som var det rätta.
Nu vet jag ingenting. Och jag tror inte att ett skit kommer att ordna sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det ôrner sej alltid! :) Håll huvudet högt! Saknar dig här hemma!
analalys...hmm Det låter som en obehaglig behandling ;)
Klara: saknar dig! och din inställning.
Celine: hm! analys menade jag ju...retsticka
Skicka en kommentar