Språksnobbarnas klubb

Jag är en språksnobb. Jag erkänner.
Visst, jag är hyfsat språkliberal och tycker språkets utveckling är spännande.
Men det finns saker jag inte klarar av, som när systern säger Scrambled eggs istället för äggröra. Och särskrivningar.

Och framför allt:

Engelskan har ing-formen. Det har inte vi. Fortfarande vet översättarna inte hur de ska handskas med det. En vanlig bistats i stil med "said Hermione frowning" eller "yawned Ron smiling" flyter förbi obemärkt på engelska. Men förvandlas på svenska till onaturligt överlastade "sa Hermione och rynkade pannan" och "gäspade Ron och log". Och så tar svenska författare över den stilen i tron att det ger närvaro och målande detaljer. I värsta fall kan man få läsa "mumlade hon blygt medan hon snurrade en länk av sitt bronsglänsande lena hår runt sitt eleganta pekfinger". Där har vi också ett klart fall av adjektivsjukan.

Och jag mår så dåligt varje gång jag läser sånt här. Vill riva sönder böckerna, ringa författaren, kasta ägg på översättarens hus. Jag önskar att jag var mindre snobbig. Men när jag läser vill jag dras in i en annan värld, och det går bara inte om jag ska snubbla på alla dessa adjektiv och andra äckligheter.

Så hade vi lektion i reportageskrivande häromdagen. Läraren skriver två exempel på tavlan:

- Titta, en svan, säger Ibrahim och ler.

- Titta! En svan.
Ibrahim ler.

Vilken skillnad! Och så säger hon att hon hatar meningar enligt modell ett. Föreställ er min lycka! Jag tror jag ska fria till henne...