Jag kommer ihåg hur jag och min svensklärare diskuterade kvällspress. "Det är väl bra att de visar känslor" sa hon, och syftade på artiklar av slaget "Det är så hemskt så hemskt så hemskt att si och så många har dött". Men allvarligt talat. I så fall är det väl mycket bättre att bara skriva "Si och så många har dött" och låta siffrorna tala för sig själva. Vad bryr jag mig om vad journalisten tycker?
Det är så många sidor av journalistiken jag har svårt att förstå.
Individfixeringen. Som tar sig uttryck bland annat i att vi översvämmas av dokumentärer i stil med "Jag har en otroligt ovanlig sjukdom som är mycket plågsam".
Konfliktperspektivet. Den som vill säga något nyanserat om till exempel bostadsbrist och dess orsaker och lösningar finns det inte plats för. Men den som säger att det endast är Mats Odells personliga fel och att man borde vräka kungafamiljen och göra hyresrätter av slottet, kan ha en chans.
Låtsasnyheterna. "Barnsexmördare fick anställning på dagis". Men det visar sig vara för sju år sedan. Och i Tyskland. "Superduperkändis nära att dö". När hon satte i halsen som barn.
Hårdvinklingen. "Vanlig huvudvärk kan vara DÖDLIG sjukdom", "Sötningsmedel gör dig blind". Förutsatt att du dricker fyra liter koncentrerat aspartam om dagen.
Försöken att krama ur mesta möjliga ur en historia. Så kan man få se en ung tjej och tvåbarnsmor som uppenbart mår psykiskt dåligt och försöker få någon rätsida på sitt liv förvandlas till en spännande kvällstidningsföljetong.
(Jo, jag läser en bok av Expressens grundare just nu. Jag är inte alltid så här arg. Något som hjälper är att läsa Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar av GuiltyGuilty. Där ryms härliga låtsaslöp som "ROBERT WELLS ÅT UPP SIN PASTA inför ögonen på sina kompisar" och min favorit "ETTÅRING BRÖT IHOP OCH GRÄT I SANDLÅDAN 'Han försökte leka polis'")
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar