10 maj 2008

I ett hus vid skogens slut

Hemma på min gata i staan... eller snarare hemma i min skog. Bortom granplanteringarna och slydungarna, en kilometer från vårt hus, där bor våra närmsta grannar. Jag har gjort hittepånamn åt dem: Stig och Siri. Vet inte varför, men det kändes bra.

Stig och Siri bodde där när vi flyttade in 1992. De har alltid bott där. Stig är född i samma röda stuga han nu bor i. Han är bygdens sambandscentral, har koll på allt skvaller och alla nyheter. Eftersom han säljer havre och hö till alla får han veta mycket, som han sedan sprider vidare. Man behöver ingen tidning när man har Stig.

Stig och Siri äger mycket mark. Oftast är han ute på markerna och tar hand om sin skog. Oftast är hon hemma och tar hand om hemmet. Det är ett fint hem, med kökssoffa vid fönstret, bonad på väggen, virkat överkast på sängen, pelargoner i fönstren. Och katter såklart. Stig och Siri brukar sitta vid sitt köksfönster, vid sitt köksbord och dricka kaffe. På så sätt har de utsikt över vägen. De som kör förbi stannar oftast för att få sig en pratstund. Någon gång ibland åker Siri till kyrkan. Stig följer inte med, han tycker inte om kyrkan.

Om man bor i skogen och är fem, sex år och tar sig en promenad inte alldeles sällan. Då får man komma in till gulliga, sävliga Siri på saft och kaka. Det finns många kakor att välja på, och Siri strålar med sina ögon mot en och säger snälla saker som man inte riktigt vet hur man ska svara på. Kanske pillar man förstrött loss etiketten på saftflaskan, men det vill inte Siri, för "det tycker nog inte Stig om". Kanske kommer Stig hem och pratar om avverkning och snökedjor och annat viktigt.

Varje höst skördar Stig och Siri sitt hö och torkar det på hässjor. Vissa barn vet inte vad en hässja är. Men om man bor i min skog så vet man, det har Stig och Siri sett till.

Lika säkert som att solen går upp och ned, lika säkert som att granarna växer och göken gal, lika säkert är det att Stig och Siri gör sina hässjor, dricker sitt kaffe, klappar sina katter och bjuder på saft och kaka. Alltid har Stig och Siri funnits i min skog. Alltid kommer de att finnas där.

Men så är det inte längre. Solen går upp och ned, granarna växer och göken gal, men Siri bjuder inte på kakor längre. Och det känns inte bra.

Inga kommentarer: