Klass 9A är slut. I tretton avsnitt har jag fått lära känna de här eleverna. De är som högstadieelever är mest - odrägliga när man ser dem på håll, men människor när man kommer nära.
Jag trodde att det skulle vara ett Jan Björklund-program med piska och disciplingnäll, men jag fick något helt annat. Kanske var eleverna bättre från början än det gavs sken av. Självklart skulle alla lärare göra ett bättre jobb med mer resurser. Just nu bryr jag mig faktiskt inte. Jag bryr mig om Ala, som inte ens kan komma överens med Gud om att gå på gympan men som är en jävel på att imitera lärare. Om Nadia och Tova som hittade orden inom sig. Om Patrik som visade sig vara ett snille. Om Karro som ska bli journalist och om Michelle som väntar på något annat. Jag bryr mig om Stavros som älskar sina elever högt. Och om Igor som väckte något som låg slumrande inom eleverna.
Att jag nästan gråter som en tant ikväll, det handlar inte bara om dem. Det handlar om min egen högstadietid. Minnena av hur verkligt pissigt det var. Och de lärare som verkligen var bra spelade så stor roll. De gjorde allt värt det. De fick mig att brinna i alla fall lite grann. Jag unnar alla Sveriges högstadieelever sådana lärare som i Klass 9A. De behöver det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar