Så gick vi dit, jag och grannen. Vi kröp in genom källarluckan med varsin ficklampa, hon övertygad om att det spökade och jag med en känsla av att sorg och ondska satt i väggarna. Där inne stod en säng kvar. Vi höll varandra i handen men fortsatte upp för trappan, och där var dagsljuset igen. De gamla tapeterna var kvar, några skåp och lampor och badrumsinredning också. Det var en sorglig plats, men också vacker.
Och nu gör adrenalinet att jag känner mig osårbar.
Uppdatering: Några timmar senare när adrenalinkicken gått över känner jag mig inte alls osårbar. Det känns som om jag har skändat en eländig plats för mitt eget nöjes skull. Så det dröjer ett tag innan bilderna kommer upp, jag behöver distans till sorgliga psykhusen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar