En gammal grej från textkommunikationen. Uppgiften var att skriva en text om att inte vara hemma, och tänka på VEM som berättar. Jag försökte tänka som en hund. Det var ganska roligt.
Att inte vara hemma är att inte veta vad som väntar runt hörnet. Att inte känna igen lukten på mattorna. Att inte veta var vattenskålen är. Ibland finns det inte ens någon. Konstigt. Inte hemma är ingen filt på golvet, och förbjudna soffor. Inte hemma är massa händer som kliar bakom örat, gnuggar magen och smyger ned goda matbitar i munnen på en. Inte hemma är det ”schh, schh” och ”akta” och ”vänta” och ”plats”. Ibland finns det djur där, andra djur. Djur som är små och kanske arga. Djur som låter ovanligt. Spännande små djur man bara vill nosa på.
Inte hemma kan också betyda stort äventyr. Det kan vara stor stad och spännande luft som sticker lite i nosen. Och matlukt överallt ifrån, som bara blandas och blir så god! Och det kan vara gå i koppel och gå fint fint bredvid mattes fot. Annars får man ett ryck i kopplet så det blir ont att andas. Och det finns jättemånga tikar som luktar gott och människor som luktar intressant så man bara vill gå närmare och nosa. Men det får man ju inte, för då vore man ingen fin fin hund bredvid mattes fot.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar