Igår var jag på bio med en massa flickor ur en annan flock. Det var en förhandsvisning och jag hade fått gratisbiljett för att jag blev medlem i Exotic Snacks för att få varuprover av lite schyssta nötter. Nötter är gott, och gratisprover vaggar alltid in mig i (den irrationella) känslan att världen är god. Och bio! Bio är underbart. Blev jag erbjuden att se någon av Saw-filmerna på bio skulle jag tacka nej, i övrigt säger jag inget annat än ja, ja, ja.
Så vi såg Pippa Lees hemliga liv, jag och de andra flickorna. De hade fått sina biljetter från Klick. Men det var inte bara smala och trendmedvetna tjejer, utan också en jätteman i cykelhjälm. Bredvid mig två damer som diskuterade någon som var ansvarslös fast hon var trettio. När vi fick påsar med nötter och fjantigt vitaminvatten (och jag försvann bort på ett rosa moln i denna goda värld) sa damerna "Vad TREVLIGT" högt och med tjockt L, och det tyckte jag om.
Filmen var mycket märklig, kanske för att den inte hade några tempoväxlingar utan ständigt låg på samma nivå. Kanske för att huvudkaraktären var så ruskigt svår att identifiera sig med. En kvinna som under stora delar av sitt liv inte ville någonting. Inte någonting. Som älskade sin man utan att jag någonsin kunde förstå vad de fick ut av varandra, utom möjligen att hon såg en fadersfigur i honom. Romantiskt, typ. Men ändå: stillsamt filosofisk, lite skruvad och inte i närheten av så tramsig som jag hade förväntat mig. Fint det. (Uppdatering: DN:s Jane Magnusson formulerar det jag kände i salongen)
Och varför har ingen berättat för mig om biografen Capitol? En gammaldags salong i Haga, med en enda sunkig toalett med hasp istället för lås, och de eftertraktade mittenplatserna i salongen finns inte, för där finns istället en mittgång. Häpp. De visar vanligtvis en massa ovanlig film, svår film, kultfilm. Mycket som jag inte är ett dugg intresserad av, men med potential att hitta pärlor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar