När jag går facebookrundan, eller när jag undantagsvis får höra lite skvaller hemifrån, blir jag lika förvånad varje gång. Jag lämnade min tolvåring i skogen och vandrade vidare. Men de andra tolvåringarna finns kvar där hemma. De har bara blivit 22-åringar istället.
Det är samma människor som firar samma födelsedagar ihop. Samma människor som handlar på samma Konsum och kör på samma grusvägar. Nu har två, tre av dem fått barn. Barn som kommer att bygga koja under samma träd och få samma fröken som sina föräldrar. De kommer också stå högst upp klätterställningen våga hoppa ner i sanden för första gången. Samma sand. Som om bygden var en snökula. Ett isolerat ekosystem där allt är förutbestämt att följa i samma cykler om och om igen.
De jobbar och de har barn och jag känner två saker.
Ett: Har de redan kommit dit?
Två: Har de fortfarande inte kommit någonstans?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar