Rusch

När klockan är nio och det skymmer i Göteborg kommer sjuan och jag låter bli att kliva på. För ikväll är inte kvällen då jag bara vill åka hem. Jag äter en orimligt dyr glass och stannar till vid varje skyltfönster till någon obskyr butik, säger ah och åhå till flaskskepp, röda fioler och skor så blanka att inte den svettigaste panna på ett blixtfotografi kan göra dem rättvisa. Glada göteborgare är ute och vädrar halsduken, det tycks ha hänt något sportigt idag och sånt tycker de om. Kanske ska gå in på valfri krog, fram till valfri kille som ser ut att vara min typ och säga Maria heter jag, tänkte ta ditt nummer. Och jag skulle få det. Kanske skulle gå in och ta en macka och cider på något kvällsöppet café, kanske skulle dansa tills det ljusnar och jag bara är en svettig röra. Allt skulle jag kunna göra, eller låta bli, och inget skulle vara konstigt eller fel, för det är en sådan kväll det är ikväll. Så blir jag stoppad med ett ursäkta och hon vill veta vägen till Handelshögskolan och den kan ju jag. Hon säger tack och det är staden som välkomnar mig med en puss på kinden och säger Vännen, här hör du till. Glassen tappar stora flagor av choklad i vecken på min sjal, polisen är överallt med små bilar, stora bilar, fler bilar. En kille jag passerar känner sig som skit, säger han, till sin vän, och menar det. Men det är ingen fara för lite lort rensar magen och även skitmannen kommer det att ordna sig för. För ikväll är en sådan kväll. När saker ordnar sig. Flickorna har byxor med hög midja, man skulle kunna gå fram till dem och säga något, Potatis till exempel. Eller låta bli, för ikväll kan alla få finnas, Fredrik Reinfeldt och allihopa. Vid röda gubbar står vi still för vi har inte bråttom, kvällen är ju sådär trivsamt varm och jag är bara glad, in i själva körtlarna är jag glad. Brunnsparken, och 11:an kommer samtidigt som jag. Några springande steg så är jag på, vi kommer till Nymånegatan och vi kommer hem. Kvällen är slut och glassen är slut för länge sedan, men jag har bara börjat.