Sommaren 2008 var rörig. Jag grunnade mycket, grät mycket, grälade mycket, promenerade mycket och tittade mycket på Scrubs. Beslutade mycket.
Så, en kväll, blev jag frälst. Dock inte av Gud. Det var Kolavippen som kom, Hasse Alfredssons karaktär i hans barnfilm Jim och piraterna Blom.
Jag kom plötsligt ihåg hur Kolavippen besöker Jim, som förlorat sin pappa, för att plocka ut den tunga svarta sorgestenen ur hans kropp. Men sorgens själva kärna, en diamant, ska stanna kvar hos Jim. Med ens visste jag vad jag skulle göra.
Det kanske låter tramsigt, som om jag överdriver eller skämtar eller hittar på. Men det var så. Sedan dess har jag längtat efter att se om den filmen. En VHS från 1987 är tyvärr inte helt lätt att få tag på.
Nu är den min.
Jag har ännu inte kommit mig för att sätta mig och titta på den. Bara så där. Utan att på något sätt bekräfta ögonblickets högtidlighet.
Men den är min.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar