Fy farao vad svårt det är att skriva om Rosengård! Invånarna där har blivit så brända av medier, så fort jag presenterar mig blir jag automatiskt den sensationslystna perspektivlösa journalisten som vill smutskasta deras hem. Telefonsamtalet i sig är en förolämpning.
Jag försöker hitta rätt ton, lyfta fram det positiva och låta dem säga att här ÄR tryggt. Vill inte bidra till någon schablonbild. För jag vet ju att i Arvika sköt någon fyrverkerier mot en kvinna och hennes sexåriga son, och ingen kommer säga att "det vet man ju hur det är i Arvika". Där är det bara en isolerad händelse i en trygg stad.
Samtidigt vill jag inte måla en paradisbild av Rosengård. För den här stenkastningen och raketskjutningen och anläggningen av bränder, den har verkligen hänt. Trångboddhet och arbetslöshet finns på riktigt.
Återigen nämns Rosengård i samband med oroligheter, detta diffusa ord. Mediaskörden kryllar av ord som krigszon, barnligor, upplopp, kravaller, livsfarligt, kaotiskt, Malmö rämnar osv osv. Och alldeles oavsett att vår vinkel är tvärtom: "Det här görs för att hålla området tryggt, polisen ser ljust på framtiden, fritidsledaren känner inte igen sig i mediernas smutskastning" så håller vi också fast vid katastrofen. Som om de två vinklar man kan göra på Rosengård är Katastrof eller Anti-katastrof.
Det vete faan hur jag ska hitta balansen. Hur jag, som aldrig varit ens i närheten av Rosengård och som gjort alla intervjuer över telefon när jag haft några minuter över bland allt julande, ska kunna göra en trovärdig beskrivning. Jag som bara haft tid att som allra hastigast röra vid ytan av allt som hänt. Jag sätter hoppet till min malmöitiska kollega att ge mig lite perspektiv, och vandrar vidare i gungflyet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar