I gången till tunnelbanan, på besöken i Stockholm, stannade mormor alltid till och öppnade portmonnän. Tiggare och hemlösa skulle ha slantar. Jag stod en bit bort och skämdes. För så där gör man inte. Det vet alla. Till tiggare ger man inte. Men mormor är en kristen tant och sådana gör gott.
Det var andra tiggare då. Tilltufsade män som jag antog var narkomaner. Jag gav inte och jag tänkte inte på varför. Efter några år i Göteborg insåg jag att jag inte hade ett enda argument som höll, så jag började ge ibland. Till kvinnan vid Coop Kyrkbytorget och till mannen på Eketrägatan som körde sin standardreplik "Ursäkta damen, du har inte en tjuga till en hamburgare?". Finns väl inga hamburgare som kostar en tjuga.
Jag bläddrade i en död släktings urgamla kassabok, en ung student i Uppsala som betalar stadsbud, omnibus, soupé med John, köper käpp och går till skräddaren en gång om året. Allt bokförs, även några ören här och där till "en fattig", "en gumma".
När jag ställde in cykeln för säsongen efter några veckor som cykelpendlare var jag tvungen att vänja mig på nytt, vid allt du ser när du promenerar genom stan. Vidrigt är det. Att varje dag, tio gånger om dagen, tjugo gånger om dagen konfronteras med att jag har det så bra och andra har det inte och ingen rättvisa finns där. En dag såg jag några personer bädda åt sig under ett utskjutande tak på Vasagatan. Borsta tänderna och kura ihop sig i en syskonbädd som i Barnen ifrån Frostmofjället. Så visst vore det allra bekvämast att förbjuda tiggeri. "Sånt där vill man ju inte se", vet jag en som brukar säga. Nej, sånt vill man verkligen inte se. Men man måste. Hur lösningarna ser ut vet inte jag. Men man måste se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar