Långt om feminism for dummies

Jag tycker definitivt att det borde finnas ett forum för dumma frågor om feminism. En plats där du som ny, stapplande feminist kan få säga "Du är så vacker utan spackel" utan att bli hånad, istället mött med en förklaring av varför det där inte är särskilt hjälpsamt. En välviljans arena.

Men. Jag är så frustrerad över icke-feminister som vill prata med mig om det de TROR att jag står för.
"Du tycker ju att alla män är våldtäktsmän" 
Eh... nej? Inte mycket till diskussion. Förut blev jag ledsen över alla män som tror att jag hatar dem. Nu är jag arg. De vill ju inte ens försöka förstå. De har redan bestämt vad jag tycker.

Lilla Berlin av Ellen Ekman.

Alla män är potentiella våldtäktsmän. Vem säger det? Inte jag. Däremot domar och artiklar som menar att det inte är någon våldtäkt om offret var full, sexig, kåt till en början osv. Hon borde ha vetat bättre än att bete sig så hon väckte den potentiella våldtäktsmannen i mannen. (Se Maria Wennstam)

Jag vet inte hur en når fram till någon som tror att dessa meningar står emot varandra:

"Män står för merparten av alla våldtäkter"
"Jag är ingen våldtäktsman" (en klassisk "Inte ALLA män")

"Män har en överordnad position gentemot kvinnor"
"Jag är inget gubbslem"

Dessa påståenden står inte emot varann.
Vill du prata feminism med mig, får du prata om det jag faktiskt tycker. Korta versionen: det finns strukturer. (Se Nina Åkestam)

Långa versionen:
Okej, här är några fakta: Gruppen män står för merparten av våldet i samhället. Gruppen män tjänar mer än gruppen kvinnor. Gruppen män har ett större ekologiskt fotavtryck än gruppen kvinnor.

Vad beror det här på? Kanske att män föds som aggressiva skitstövlar som mest vill slåss, göra karriär och köra runt i sina stora bilar. Så tror några. Jag är feminist och därför tror jag att detta beror på hur vi organiserar vårt samhälle - och att lösningen ligger där också.

Det innebär att det inte alltid har varit som nu, och att det inte alltid kommer att vara så. Jippi! Förändring är möjlig, läget är inte hugget i sten (eller i gener). För att kunna förändra behöver en först se och sätta ord på det som ska förändras. Det är det som kan uppfattas som att feminister gör skillnad på folk och folk. Men att peka ut problem är inte samma sak som att skapa eller förstärka problem. Feminister vill inte dela upp människor utifrån kön, vi ser att detta redan görs idag och vill förändra det. De orättvisor som finns försvinner inte för att en låtsas som ingenting.

Vi kan beskriva det som könsroller. Att det finns starka mallar för hur en kvinna respektive man ska vara. Roller som återspeglas i stort och smått - leksaksaffärer och löner, romantiska komedier och tjejsemlor, rakhyvelreklam och föräldraförväntningar, domar och Oscarsgalor. Som kvinna respektive man så uppmuntras eller avråds du till olika saker.

Jag menar att rollerna gör stor skada för oss alla. Det är trångt och personlighetsdödande, så på ett personligt plan skulle alla vinna på jämställdhet. Min lillebror och min feminism har växt upp tillsammans, och att befria männen från manlighet är en självklar del i min övertygelse. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga män är ett av de värre exemplen, och ja, jag vill skylla mycket på hur en man förväntas förhålla sig till känslor, vänner och framgång. Jag vill ha männen med i kampen, inte för deras systrars och döttrars skull, utan för deras egen skull.

Feminism som bara går ut på att könsroller är dumt, är en feminism som är lätt att tycka om. (Nåja, folk tycks fortfarande bli förbannade om en påstår att flickor kan leka med traktorer.) Men den blir tandlös. Den saknar maktaspekten.

Vi kan tänka att det handlar om vad som händer om en gör allt rätt, enligt idealen. Om du som kvinna är precis som det förväntas av dig, om du som man är en riktig karlakarl. Då är det männen som får makten, pengarna, inflytandet. Materiellt är det tveklöst män som grupp som vinner på att ha det som idag. Det är inte en åsikt, det är fakta. Materiellt skulle männen alltså förlora på jämställdhet. Om Anna har tre äpplen och Lukas sju, då måste han avstå två för att det ska bli rättvist.

Könsmaktsordningen innebär: förutom att göra skillnad på könen ("Män och kvinnor är olika") så värderar vi skillnaderna ("Män och kvinnor är olika bra"). Det är det "manliga" beteendet som belönas i samhället, med pengar eller anseende. Det är bättre att vara rationell än känslosam. Det är bättre att jobba än att vara hemma med barn. Det är bättre att vara sopgubbe än sjuksköterska. Det är bättre att ta för sig än att vara blyg. Män har ett större utrymme: de kan vara på fler platser och göra fler saker.

Några smurfar och en tjejsmurf.

Mannen som norm betyder att det "manliga" är det normala, allt annat är undantag. Mannen är på så sätt osynlig: fotboll och damfotboll, film och tjejfilm. I sjukvården utgår forskning och mediciner från manskroppen, medan typiska kvinnosjukdomar som förlossningsskador ofta får mindre resurser och ses som något en får leva med, det ingår i att vara kvinna.
(Samma osynlighet gäller förstås även andra grupper med makt. När en pratar segregation till exempel så syftar en sällan på hur rika människor med svenskt ursprung isolerar sig i fina bostadsområden.)

Finns det även män som det är synd om? Män som är arbetslösa, fattiga, ensamma, sjuka, ledsna? Ja, massor. Vilket inte ogiltigförklarar könsmaktsordningen. Det är inte en tävling om vem det är mest synd om. Det handlar inte om hur du som individ beter dig eller mår. Det handlar om de strukturer som genomsyrar samhället. De normer för rätt och fel som signaleras i allt från politik till kultur. De konkreta skillnaderna på hur män och kvinnor behandlas och värderas. Personliga erfarenheter är viktiga i politiken, men dessa individuella erfarenheter kan inte i sig bekräfta eller falsifiera helhetsbilden som bygger på fakta.

Detta är världsbilden jag utgår från när jag tänker på vilka problem som finns och hur jag tror att en kan jobba för att förändra. Jag tror att både räknefeminism (pengar, makt, representation) och identitetsfeminism (ideal, leksaker, tjejsemlor) behövs för att kunna förändra. Jag tycker till exempel att lilla ordet hen är finemang, för jag tror att små och stora frågor är sammanlänkade. 

Men tror en inte på strukturer vet jag inte hur detta kan förklaras. Då hörs kanske ingen skillnad mellan påståendena "Gruppen män är överordnade gruppen kvinnor" och "Alla män är mäktiga svin som slår kvinnor"? Strukturer är helt grundläggande i förståelsen av feminismen. Finns inga strukturer - då är jag heller inte feminist.

Det besvärliga med att prata med icke-feminister är inte att de tycker annorlunda. Det besvärliga är att de verkligen inte tycks förstå vad jag menar. Om de förstod - skulle de automatiskt hålla med? Nix. Men då kanske vi kunde ha en givande diskussion. Nu låter jag hellre bli. Varför skulle diskussion alltid vara av godo? Vad är det då en vill ha ut av att diskutera? Att diskutera med någon utifrån väsensskilda utgångspunkter, där en inte är överens ens om de mest grundläggande premisserna, det är inte kul, utvecklande, givande eller upplysande. Det leder inte till ökad förståelse eller framåt på något sätt. Det är bara frustrerande och meningslöst.