Jag mötte en teaterimprovisatör för att skriva personporträtt. Ett kompisjobb och min första Riktiga Text sedan jag slutade journalista. Pirrigt, roligt, jobbigt. Det var i september. Nyss blev texten klar, jag fick urfin respons av min bästa korrläsare, och där kom en lördag som var bara en lördag när jag inte hade något jag borde. För första gången på månader låg inte den där texten där och skavde och behövde skrivas.
Men varför utsätter jag mig själv för detta? Att skjuta upp så att det ligger en skugga över varje annan sysselsättning, månader i rad. Att bara inte ta tag.
På högstadiet sprutade det fram olika texter. Jag lade en helg på att
göra ett lek-reportage med intervju, faktaruta, klippte och klistrade en
design, lade in foton - bara för att det var kul. Jag hann fast jag samtidigt var upptagen med att vara en pluggis + olycklig i allmänhet.
Jag tycker så oändligt mycket om att skriva. Det är ovant nu, flyter inte som förr men det är ändå kul att ge sig in. Jag tänker på min lilla blogg som jag skulle väcka upp. För varje inlägg jag skriver här finns tio tänkta som inte blir av. Ikväll ska jag skriva det där jag tänkte på. Eller somna framför SVTplay.
"Det finns inget som säger att du inte kan jobba med att skriva" sa en vän så självklart. Och min mirakulösa textkommunikationslärare rådde mig att skriva tjugo minuter om dan för att hålla det levande. Men jag låter bara bli.
Det är en sådan skräck och skam och ett sånt jävla slöseri: att jag inte gitter lägga tid på det jag älskar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar