Det som förbluffar mig är att jag vågar med dem. Vi åker skridskor. Förra året var det första gången sedan jag var barn och jag sa nej tack, jag har inte skridskor och kan inte åka heller. Då lär vi dig. Då hyr du skridskor. Och så gjorde vi. Jag var ont i magen-rädd när jag skulle ner på isen. Höll i händer och ramlade och skrattade.
I år skulle det gå asbra, med erfarenheten från förra året. Jag blev arg när jag fortsatte ramla och fick blåmärken på båda knäna. Jag svor, gnällde och grimaserade. Bytte skridskor också. Men jag skäms inte. Jag är inte rädd. Jag tänker inte på hur det ser ut, med en vuxen människa som halkar runt och skriker bland barnfamiljerna. Jag är med de där två. Då kan det andra vara skitsamma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar