Det bara blev

Tänker gå med i en bokcirkel men går med i två, herregud jag är ju bofast i Göteborg nu och har tid och nu jävlar ska det bli av. I den ena bokcirkeln en kvinna som utbildar sig till yogalärare, hon flaggar för att hon behöver elever till sin övningsklass men när jag frågar är den redan full. Sedan hoppar någon av och jag får platsen. Och det är då jag upptäcker Iyengaryoga och att jag har en kropp. Och yogan är fantastisk och hon är fantastisk. Sedan sitter jag på tåget, min syster och jag åker första klass till Stockholm för att installera henne i ett hyresrum där hennes nya liv ska börja. Vi ska köpa kuddar och gardiner och äta saker, och på tåget får jag ett meddelande från min yogalärare och vän, att yogacentret som hon undervisar på behöver någon i receptionen på deltid. Det tror hon att jag skulle passa perfekt för! Hur vet hon det egentligen, vad avslöjar min trikonasana om mina skills som receptionist? Jag blir lite bedövad av förväntningar i vår kupé. Ett fast jobb tre dagar i veckan. Med yoga. Med administration. Det är för bra. Jag mailar chefen nästa dag och sedan träffas vi och hon säger "Jag tycker genast så bra om dig, men nu måste jag också tänka igenom om det finns något dåligt med att du skulle jobba här. Jag hör av mig". De där raka replikerna blir något av det jag gillar mest med henne, sedan. Sedan när jag får komma tillbaka och då handlar det om arbetstider och lön. Så är jag administratör, jag åker till Ikea och köper en soffa så fort jag vet det. Plötsligt blev jag en kvinna med ett schema och en lön som kommer varje månad och är samma varje månad, det går att planera. Det är pengarna. Sedan är det det andra: att vara någonstans och kunna någonting och göra saker bra och få uppskattning och trivas och bli självklar där. Och tänk! Tänk att hon tänkte på mig den där gången, min yogalärare.