Grejen med barn

Det händer att folk frågar mig vad som är grejen med barn. För jag är väl uppenbart "barnkär" (hu). Jag tycker inte alls att barn alltid är kloka, roliga eller magiska. Jag tycker inte automatiskt om alla barn. Men:

Vad ska du göra när du är 26 år, frågar jag den nyblivna sexåringen. Väntar mig något om att bli brandman, fotbollsspelare eller Lisebergskanin. Svaret kommer utan betänketid:
"Vandra över land och hav! Kanske läsa historier. Och skriva böcker om äventyr."

Vi svänger upp mot en sliten trappa, bredvid mig börjar en mystisk berättarröst "Det här är en mycket gammal trappa, den glömda staden... nu är det kväll och spökena kryper fram". En annan dag sköter vi om våra geparder, träffar kungen och tävlar om byxpokalen. Jag kan vara dödstrött och sur men sedan bygger vi en kullerbytta-bana och röjer till Melodifestivalfavoriter tills vi är alldeles svettiga. De kanske är fyra år och lägger all sin koncentration i saxen och pappret. Det finns inget bortom nu. De är tre år och sitter mitt emot varann på diskbänken och kastar en kökshandduk på varann i säkert tjugo minuter, kiknande av skratt. Vi bygger koja tills mina kläder går sönder. Jag läser i receptet att smeten ska blandas försiktigt, och genast sänker sig en högtidlighet över köket, de rör stilla och förklarar "Det ska inte ens höras..!".

Sånt här gör jag aldrig med mina vuxna vänner. När jag ska hämta på fritids kan någon fråga vad vi ska göra idag. Men det vet ju inte jag. Grejen med barn: Det bara blir.

Jag leder cykeln hemåt med en unge på pakethållaren och en på sadeln, den främre plingar järnet på pinglan och vi vrålar tillsammans "Flytta er alla, här kommer CYKELSURFARNA!". Sedan lägger ena ungen tröjan över huvudet och lekberättar om alla de hemliga saker som finns på gatan, men som man bara kan se genom tröjan. Det är mycket sånt nu, långa pratfantasier där en kan få lov att vara med, flika in frågor och bejaka. Det är, ibland, så väldigt lätt att ge dem allt. När allt de vill ha är att du är med, och leker och ser, och skrattar och tröstar. Det är inte alltid kul att leka, som vuxen, verkligen inte. Men att vara leknära, att se leken och kanske hjälpa till att skapa en miljö där den kan frodas.

Oavsett problem, humör, känsla: Leken är svaret. Leken är standarden för att navigera vardagen. Bredvid vår verklighet finns alltid parallella fantasivärldar, de ligger bara en tanke bort. Och det är inget särskilt, det är bara så vardagen är med barn. Och det är något särskilt!