Sluta använda maskulina adjektiv, för bövelen!

I dessa finanskrisens tider när världen kryllar av krig och elände är det viktigt att behålla sin känsla för proportioner. Det som gör mig allra mest upprörd idag är maskulina former av adjektiv. Långe, mystiske, lille, ansvarige osv.
Varför tynga ner språket med sånt trams när det finns alldeles utmärkta neutrala former som slutar på a? Det värsta är de som tror att e-formen är någon sorts mer korrekt och formell form, och följdaktligen skriver "lille Sara", "gamle tant", "ansvarige fotografen" och liknande.
Skärp er. Ni ger mig ordklåda.

Sing away my fear

Jag hatar att bli lämnad. Jag hatar att människor ska gå in och ut ur mitt liv. Passera. Försvinna. Suddas ut. Jag hatar när vardagsvänner blir ses-vartannat-år-vänner. Jag hatar vänskap som tar slut, relationer som slits sönder. Paradiset vore att alltid få vara med dem jag tycker om. Vi skulle inte göra något märkvärdigt. Bara laga mat tillsammans, ta en promenad, och somna med huvudet lutat mot någons axel, till en dålig film. Stanna hos mig! Natten är för lång, lägenheten är för stor, världen är för farlig. Stanna hos mig!

Uppdatering 14.42: Och så blev det en ny dag. Och duscha och slänga tomflaskor och äta rågbröd med ost och gurka. Det onda gick över utan att någon sjöng på min sängkant. Som det alltid gör. Det hjälper när en msn-ängel från andra sidan Atlanten hör av sig och kallar mig för "mini me".
När jag först började blogga tänkte jag att här ska bara den glada, starka sidan av mig synas. Men censur är trist i längden. Livet är ju just så: Eufori och förtvivlan, ont och gott, skratt och gråt, självklarhet och tvivel, ilska och glädje, spontanitet och slentrian, rädsla och trygghet. Det är inte farligt.

EXTRA EXTRA

8.10 går pulsen upp, ögonen tåras och jag mår illa. Körläraren pratar med mig. Jag blundar, nickar, sväljer. "Hur känns det?" säger han och jag svarar "Dåligt".

8.50 kliver körprövaren ur bilen och går därifrån. I handen har jag en lapp. Tårarna rinner.

TACK Fredrik på M Trafikskola, en pärla full av tålamod, humor, lugn, pepp, ärlighet och med ett skratt som Kenny Starfighter. Jag kommer sakna eftermiddagarna i bilen, solnedgångarna över Nedansjö och kaoset i Birsta. Och knackandet på högerrutan! TACK Systern och Svågern och Fadern som skänkt och lånat ut pengar. TACK alla som sagt grattis. TACK Frank Sinatra som sjöng My way för mig imorse. TACK gud för att det är så roligt att köra bil. Och TACK till mig själv för att jag är en jävel på det.

Redigera mera

Redigeringskursen verkar lovande. Ett säkert tecken på det är att jag börjat nöjesläsa litteraturen innan kursen dragit igång. Läraren är en sådan person som jag med största sannolikhet inte kommer att hålla med om särskilt mycket, men som är rak och lätt att lyssna på. Hans "The sky is the limit" är så befriande efter alla andras "I bästa fall 11 månaders vik, sen utlasning". Det är som redigerare man kan få jobb. Jag blir sugen. På att ha helhetsbilden, pussla ihop delarna till något lättfattligt, gripande och estetiskt. Vara tidningens pedagog.

För det är pedagogiken jag gillar i journalistiken. Inte så konstigt med tanke på att planen alltid varit lärare eller journalist. Jag vill vara en del av de medier som talar om varför vägen var avstängd imorse, när min gymnasieskola ska renoveras, att min granne virkar väskor och säljer över internet, eller att grannbyn ska ordna konstrunda. Jag vill jobba på en tidning där insändarsidorna kryllar av varg och diskussioner om ifall biblans café ska få kallas just så eller borde heta bibliotekskafeterian. Någonstans där det inte är en jättegrej att vara med i tidningen, eftersom både klassfotbollslaget och bakluckemarknadsköparna varit det. En tidning som likt en riktig thriller skildrar katten Knuts äventyr, när hon sitter tjugo meter upp i en gran i nio dagar. Eller sätter rubriken "Ilsken räv biter folk i röven". Det slår all mode-, kultur-, sport- och kändisjournalistik som finns!

Asfalten blommar och kanske flyter Vänern till Paris

"Förresten igår när jag skulle gå och lägga mig låg jag och funderade på vem av mina kompisar jag skulle vilja vara mer som och kom fram till att det var du."
Oj. Jävlar vad glad jag blir av att höra sånt! Vissa är så bra på att spontansäga bra saker om andra. Det ska jag ta efter.

Viktig vecka nu. På torsdag uppkörning. Man ska inte ta ut saker i förväg och bla bla, men jag känner att körkortet ligger nära, inte längre åratal och tusentals kronor bort. Kan inte låta bli att föreställa mig gråtskrikskrattsamtalen jag ringer när jag klarat det.

Fredagen är kanske ännu viktigare. Avslutningssamtal med kuratorn. För första gången på fem år ska jag klara mig alldeles själv. Egentligen är det inte stort alls, det är en naturlig avfasning. Senaste terminen träffades vi bara tre gånger. Det är dags.

Och ändå, i den sista skälvande sekunden vill jag klänga mig fast och gnälla "Nej! Jag är inte färdig!". Som om man någonsin blir färdig. Jag kommer att gå sönder igen och igen. Men jag är fågel fucking Fenix, det vet jag. Liksom jag vet att det finns de som gärna hjälper till att tejpa.

Precis som med körkortet betyder detta egentligen "Färdig att fortsätta öva på egen hand". Det finns ett utmärkt system att återvända till om det skulle behövas. Min syn på att söka hjälp är mycket odramatisk. Klart man ska göra det som behövs för att må bra. Därför har många av mina vänner fått höra "Men gå och prata med någon" eller "Se till att få lite antidepressiva". Kära ni, det är inte för att jag tycker att ni är galna. Inte mer än till husbehov. Det är bara för att jag själv har så goda erfarenheter av systemet. Nu kör jag, vi ses i trafiken!

Knarkar kärlek

Idag hittar jag Heja Abbe. Vet inte vad det är med föräldrabloggar, men jag fastnar. Inte för att jag längtar barn. Men jag gillar att stjäla lite av deras närvaro, kika in genom fönstret i deras monumentalt annorlunda liv. Och jag vet hur det känns, att smyga in till den sovande bebisen och lägga en hand på hans huvud. Stå där och känna hur livet rinner in i mig. Se bröstkorgen höjas och sänkas och känna hur det värker inuti av vetskapen att om den där bröstkorgen slutar att höjas och sänkas så kan jag inte finnas mer. Inte som en metafor, utan alldeles påtagligt. Hur det känns att ligga på rygg med bebisen sovande på min bröstkorg, doften av bebisens huvud när jag borrar ner näsan så att änglahåret kittlas. Att vilja spara allt, stanna tiden, rista in på hårddisken dessa ögonfransar, allvetande ögon och kalla bebistår. Ett bebisskratt när vi leker tittut. De första bebisorden, angala och engaeng. Glittret i ögonen. Koncentrationen av att gå i en trappa. Förundran över gräs och grus och kastruller och mockasiner. Självklarheten i att jag kommer göra ALLT för den här människan.

Jag säger inte att det livet är perfekt. Det är fullt av ångest och trötthet och sorg och ilska och krångel. Men en sak är okomplicerad: Kärleken. Det är ingen ytlig, flyktig, föränderlig kärlek. Den är ovillkorad. Att få stjäla lite av den känslan är fantastiskt.

Och här är föremålet för min kärlek.

Morgonrockare

"Sitter du i morgonrocken? Du låter så morgonrockig."
Nja, jag låg inrullad i duntäcket så det var väl inte så illa pinkat. Mysigt låter det i alla fall, morgonrockig. Lite dubbeltydigt dock.

Nu har jag anmält mig till donationsregistret. Smidigt att man kan göra det via internet. Men ögonen och huden behåller jag själv. Lite töntigt, men jag kan inte med tanken på att förlora dem. Död eller ej.

Cafét från paradiset

Café Evolet. Det finns inte ord för min förtjusning över denna överjordiskt fantastiska oas. Jag minns inte vem som först ledde mig dit. Men nu har jag varit där fem gånger på tre veckor. På Evolet pluggar vi till tenta, säger hej då till kära vänner, har kvalitetstid med mammor, njuter av livet.

Allt är perfekt. Från kaklet på toa till den jättestora inbyggda soffan, där säkert tio personer kan ligga invirade i filtar och kuddar. Öppettiderna, till tio på vardagar. Deras varma choklad med vispgrädde och chokladsås. Laxmackan som brunch. Ananassmoothien. Deras sopperbjudande: på vardagarna efter tre kostar tomatsoppa med vitlöksbröd bara 45 kr. Gudomligt vitlöksbröd, som man får mängder av. Ekologiskt är det också.

Servicen är nog det allra bästa. Personalen är så jävla trevlig. De småpratar, gör sitt bästa för att anpassa maten efter allergier och önskemål, kommer förbi och frågar om det smakade bra. Alltid redo: "Du kan få mer bröd om du vill", "Jag spillde en droppe här, vill du ha en ny?", "Jag bjuder på brödet eftersom du inte gillade smoothien".

Idag fick vi sitta kvar en trekvart efter stängning. När han till sist bad oss att gå var han vänligheten själv: "Jag är ledsen att det blev så här".

Men jag är inte ledsen, utan säger som Morran: Jag kommer tillbaka. Skulle med glädje bosätta mig på Evolet, äta frukost lunch middag där, och gifta mig med cafékillen. Gå dit! Rådhusgatan 24 i Sundsvall, precis mittemot stadshusets gavel.

Stort och runt

Det är fint att ha en lugn antipluggkväll dagen före tenta. Bada och ladda för Cornelisdokumentär, kanske koka lite curryris om andan faller på.

Det är inte fint att halka. Två gånger inom loppet av någon minut. Men kanske bara rättvist efter att jag skrattat åt andra halkare hela vintern. Nu är jag beredd att ta tillbaka allt gnäll om grus, grusa inte! För om man ändå ska halka gör det så mycket ondare att skrapa sina blott strumpbyxbeklädda ben mot fastfrusna gruskorn.

Men det är fint när körläraren säger att nu handlar det bara om detaljer.

Det är fint att baka morotskaka för första gången i sitt liv. Och ägna några timmar åt att prata traditionslöshet, silverfiskar, kärlek, självbilder, blodgrupper, sex, ananas, blodsband och telefonröster.

Allra finast är kanske att tentaplugga med Baby, och få höra hennes minnesregler.
Baby: Ja men tänk så här: JO det är ju ett O, ett stoort O (ritar ett O i luften). Då är det riksdagens ombudsman. Och JK, det innehåller ett k som i kansli. Och kanslier finns i regeringen, så då är det regeringens ombudsman.
Jag: JO är ett stort O?
Baby: Ja, stort och runt.
Jag: Som riksdagen?
Baby: Ja.

Påminner det om något?

Beröm och beröm

Jag gillar att få positiva kommentarer på mina texter. Eftersom de är en bit av mig själv får jag alltid solljus i magen när någon tycker om, eller tycker att det gör ont, eller bara förstår. Men frågan är... när den kvällstidningsvurmande läraren med mellannamnet "ring änkan" säger att han gillar mina ingresser om Rosengård, för att "Det låter som om det vore Gaza", är det läge att omformulera sig då?

Allt du inte visste om Matfors

Den här hörselnedsättningen är skojig. När den inte gör mig trög, trött och osocial händer det att den sätter guldkant på vardagen. Som när Baby räknade upp bonniga hålor kring Sundsvall.

Baby: …och Matfors. Där lärde jag mig att suga!
Jag: Vad SÄGER du?
Baby: Där har jag min stuga.

Jag ÄR glad... i smyg

Jag: Det är så kul att köra bil! Det tycker jag verkligen, även om jag kanske inte utstrålar det…
Körläraren: NEJ!

Hrm, ja för vissa kommer det naturligt. Deras ögon är solljus eller bottenlöst mörker. För andra krävs det lite ansträngning att förmedla det man känner.

Men jag ÄR både livrädd och euforisk. Det är tjusningen. Att vara hopplös och fumlig och rädd. Så plötsligt går det lätt och bilen lyder mig på samma sätt som armar och ben lyder. Det är då det där genomstolta leendet tar över mig. Tills det går åt helvete igen. Men jag kan bara bli bättre. Det blir bara roligare. Precis som det var att cykla, simma, skriva, kämpa i flash och dreamweaver, göra intervjuer, baka, odla, organisera möten och demonstrationer. Ibland lyckas skolan döda känslan, men den måste vakna igen: Det bästa som finns är att lära sig saker.

Död åt Servanet

Jag tycker Servanet borde spela in ett nytt telefonmeddelande: ”Hej, välkommen till Servanet. Just nu är det inga störningar i grundtjänsten.” Så vet man att när de inte spelar det meddelandet, är det som vanligt.

I onsdags och torsdags funkade det faktiskt helt problemfritt efter sammanlagt 40 minuter i telefonkö (tack gud för högtalartelefon). Men sen dess har jag mötts av samma likgiltiga automatröst som säger att just nu är det störningar, och vi arbetar på att åtgärda problemet. För någon timme sedan lyckades de tydligen. Min första vecka i Sundsvall har jag därmed haft internet i nästan tre av sju dagar. Heja heja!

Det är obehagligt att vara avskuren från informationssamhället. Att inte kunna maila, läsa bloggar, kolla kvällens teveprogram, läsa nyheter, kolla upp texten till "Du lindar av olvon", lyssna på gamla radioprogram, googla havtorn eller smala kulturreferenser som folk droppar.

Servanets inkompetens har drivit mig att köpa både lokaltidning och tevetidning i helgen. Ett helt logiskt steg i min slutgiltiga förvandling till tant. Fredagskvällen ägnade jag åt att promenera, och dricka te hos sjukling. Lördagskvällen åt att organisera min garderob och baka småkakor. Söndagen var det tvätt som gällde. Dessutom har jag haltat som en annan Selma Lagerlöf, eftersom min höft i smyg åldrats 80 år snabbare än resten av kroppen. Jag tänker att jag ska lära mig virka, så jag kan virka ett par innetofflor att halta runt i. Tills jag halkar och bryter lårbenshalsen. Då rehabiliterar jag mig med korsord.

Nya duschlåten

Min vanliga duschrepertoar Strangers in the night börjar kännas lite uttjatad. Och Rien de rien är så svår att minnas texten på. Men nu har jag hittat den perfekta ersättaren: Veronica. En låt som jag tyckte var menlös i sin enkelhet. Men det är enkelheten som gör den genial, den har samma vemod som Bara om min älskade väntar.

"Veronica, Veronica, ditt ena strumpeband / har stulits utav någon som saknar dig ibland".

Banalt och vackert så det värker.

Det är en fråga om prioriteringar...

Snubblade över en omröstning hos mama, "Det här hoppas jag händer under 2009". Ställningen är:

Gå ned i vikt - 41 %
Nytt jobb - 19 %
Få barn - 19 %
Få högre lön - 14 %
Ny man - 8 %

Resultatet förvånar mig. Antingen prioriterar folk vikten framför stora och livsavgörande saker som jobb och barn. Eller så är de redan nöjda med jobb, barn, lön och man. Då har de ett jävligt fint liv, och bekymrar sig trots det över sin vikt?

En manshatare gör avbön

Efter manlighetsinläggen tänker jag: Det är riktigt svårt att skriva om det här med könsroller! Att hitta balansen, förklara sina synpunkter lagom djupgående, inte trampa någon på tårna. Så lätt att trampa lite fel och plötsligt sitta fast i facket med manshatande orakade flator. Eller för den delen facket med de godtrogna mesiga flick-flickorna. Jag kan påstå att jag inte bryr mig om vad folk tycker, men det gör jag ju.

Säkert kan jag verka hysterisk. De satans könsrollerna är så påtagliga för mig. Att leta julklapp till Brodern var ett helvete, för att gå i leksaksaffärer känns som... klåda. Till höger de rosa, lugna, ytliga och husliga tjejleksakerna. Till vänster de svarta, coola, vilda och våldsamma killeksakerna.

I detta snacket om hur jag skulle hantera att få en son i framtiden, tänker nog några tyst att "Hon borde inte ha en son. Hon skulle pådyvla honom skulden för all världens våldtäkter, tvinga honom att ha nagellack och förbjuda alla leksaksvapen." Det är inte alls så. Jag vill bara att mina framtida barn, jag själv och mina vänner ska ha all världens möjligheter. Utan att begränsas av en massa dumheter.

Så blir det en liten slentrianavbön för säkerhets skull. Jag hatar inga män. Jag hatar könsmaktsordningen och hur vi påverkas av den. Jag hatar vad vi gör för att upprätthålla den. Att pådyvla min världbild på någon annan är inte mitt mål. När jag trillar över en teori eller en tanke som får mig att se klarare vill jag självklart dela med mig. Sedan är världen full av folk som varken håller med eller bryr sig. Jag hatar ingen av dem heller. Det enda jag kan försöka göra är det Gandhi sa: Become the change you wish to see in the world.

Manlighet 2: Moral eller moral

Det ska erkännas att när jag lade Pittstim ifrån mig var min spontana känsla: Må jag aldrig få en son. Att uppfostra en stark dotter, det fixar jag. Men att guida en son mellan de trånga rollerna av macho, mjukis och nörd. Att hjälpa honom hitta vägen mellan skuld, ansvar, medvetenhet, självkänsla - det tycks mig övermäktigt.

För att komma vidare läser jag Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil. Här får jag mönstren, strukturerna, resonerandet som jag saknade i Pittstim. Allt började med Stephans reportage om AIK:s våldsamma supporterklubb Firman. I media utmålades de som väsensskilda alla oss andra, de var våldsamma halvgalna enstöringar. Det Stephan såg var istället hur väldigt vanliga de var. Hur de agerade utifrån samma moral som den dominerande manligheten innebär. Det fick honom att gräva djupare i manligheten. Han fann en ideologi vars gyllene regler är:

”Stå pall. Behärska dig. Var lojal mot gruppen. Offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat. Föraktet för svaghet.”

Firman drog reglerna ett varv längre än andra män, men värdegrunden var densamma.

Med uppenbar känsla för stil är en aha-upplevelse, som flyter framåt med ett självklart språk och en bitsk ton. Den gängse bilden av moral dissekeras: (Ja, det är ett jävulskt långt citat, men så genialt att jag inte kan utelämna det)

”Normer och moral brukar beskrivas /…/ som ett system med gränser som samhället tydligt måste markera för att upprätthålla. Bara genom att tydligt visa var de moraliska gränserna går /…/ kan samhället tygla de brottsliga tendenserna och få brottsligheten och våldet i samhället att minska.
Det är en moralsyn som bygger på en biologistisk idé om människan. Att hon egentligen är ett farligt vilddjur som behöver tydliga och uppbyggliga regler för att inte helt hemfalla åt sin blodtörstiga, våldsamma natur. Faktorer som stress, ekonomisk eller social misär och psykologisk förvirring gör att vissa stundtals kommer att kliva över de moraliska gränserna, men de flesta klarar att – med lite ansträngning – hålla sig inom dem. Men bilden är vilseledande, moral handlar väldigt sällan om gränser eller ansträngningar.”

”Enligt den syn på moral som Jan Björklund gav uttryck för i DN-artikeln ses alltså våldsdåd ofta vara impulshandlingar som bara kan begås när det moraliska medvetandet tillfälligt är satt ur spel. Men för det mesta är det tvärtom. Våldsdåd föregås ofta av en lång och noggrann förberedelse.”

Som exempel tar han upp hur kvinnomisshandlare ofta drar för gardinerna, höjer volymen på teven eller tar på sig handskar. Knappast impulsivt och i brist på kontroll?

”Att diskussioner om moral ofta blir så puckade och intetsägande beror på att de debattörer som leder den så sällan pratar om den moral som samhället faktiskt förmedlar, utan bara den de önskar att samhället förmedlade.”

”Enligt den dominerande manlighetens moral finns det egentligen inget hinder för att döda en annan människa. Vad som finns är ett krav på att kunna ta till våld när det behövs, men den dominerande manligheten lägger sig inte i vad som därefter sker. Om någon dör är det kanske tråkigt, men det är inte ett brott mot några moraliska regler, vilket det däremot hade varit om man struntat i att försvara sig.”

Och så slutklämmen:

”Att bara säga ”det är fel att slåss” åt någon som uppfostrats enligt den dominerande manlighetens moral blir därför ganska verkningslöst. Ungefär som att lära någon spela gitarr, men förbjuda honom/henne att ta vissa ackord. Det är då moral inte längre handlar om rätt och fel, utan blir just en fråga om att anstränga sig, eller snarare behärska sig. Gitarreleven kommer att tycka det är ologiskt och moraliskt inkonsekvent att vissa ackord inte är tillåtna, men kan ändå behärska sig till att låta bli att ta dem.
Men behärskning är ett svagt skydd. Så fort gitarreleven slappnar av kommer han/hon antagligen låta fingrarna vandra åt de förbjudna ackordens håll.
Precis så svajigt blir samhällets förbud mot våld när det läggs ovanpå den dominerande manliga moralen. Om inte annat så visas det i hur lite som krävs för att skyddet ska rämna.
För mycket stress, ett diffust hot, lite för många bärs så hänger smockan lös.”

Boken talar nog till en smalare målgrupp än Pittstim, då den är en pamflett. Varför angår det alla oss "snälla män" (behärskade män) vilka skador som orsakas av de få som drar manlighetsideologin det där sista varvet? frågar sig Mendel-Enk. Jo för att alla män drar fördel av de våldsamma, svarar han. Förväntningarna på män, och deras privilegier, bygger på antagandet att alla män potentiellt är mycket arga och våldsamma. Det går inte att klippa bort de "extrema" delarna av manligheten, eftersom de hänger ihop med den "vanliga" manligheten. Alltihop måste bort. Först när vi alla är fria att vara hela människor kan våldet minska, menar Mendel-Enk.

Jag tror honom. Men jag tror också att det är alla kvinnors ansvar. Kvinnors frigörelse är inte enbart en fråga för halva befolkningen, och vice versa. Vi är alla med och skapar förväntningar och normer, reproducerar dem från generation till generation, från arena till arena.

Kvinnliga förskolelärare konverserar flickor, men kommenderar pojkar. Tjejer accepterar att bli tafsade på, för "det är så killar är". Kvinnor blir bestörta över gråtande män. Tjejer stämplar killar som bögiga. Kvinnor vänder sig genast till män när kopiatorn gått sönder. Tjejer låter sig bjudas på drinkar av lättlurade killar. Mammor avbryter klumpiga pappor för att göra jobbet bättre själva. Kvinnor vill bli omhändertagna och skyddade av män. Och så vidare i all oändlighet.

I detta uppradande av exempel kommer jag på mig själv, ”den medvetna tjejen”, med att bli alldeles förtjust över män som visar sig sårbara, tänder stearinljus, gör yoga och dricker te. Jag sorterar män i två högar, James Bond vs Tedrickarna. Istället för att låta alla vara just så invecklade och mångfacetterade som äkta människor är.

Alla dessa småsaker bildar en helhet som är på tok för trång. Det är dags att vi ändrar oss om vi vill ha en framtid där vi tillåts vara hela människor. Vi har en del att göra. Men jag är hoppfull. För jag vill verkligen ha en son.

Manlighet 1: James Bond tynar bort

15 unga män skriver om att vara man. Det är Pittstim (red Zanyar Adami & Inti Chavez Perez).

Meningen som biter sig fast och sammanfattar hela boken är Axel Gordh Humlesjös beskrivning av hockeykulturen: ”Vi tyckte om varandra, men det främsta sättet att visa det på var en pisksnärt med handduken”.

Här finns inget moraliserande och generaliserande. Detta är ”bara” 15 killar som berättar hur det varit för dem. Det gör boken tillgänglig även för de som ogärna läser om manlighet och normer. För den som är intresserad av mer analys och resonemang kan antologin fungera som en inkastare till förslagsvis Stephan Mendel-Enks reportagebok Med uppenbar känsla för stil. I Pittstim får läsaren själv hitta strukturerna och politiken.

Tillsammans skapar de individuella berättelserna en mosaik av våld, grupptryck, kroppskontroll, sexhets, statusjakt, otrohet, homofobi. En värld av våld och fördömande, där närhet och sårbarhet är värre än döden. Att vara man är att inte vara bög, skriver Zanyar Adami. Att inte vara kvinna. Att inte vara. Det samlade intrycket är att manlighet innebär att bara vara 10 procent av sig själv. Gömma och glömma resten.

Plötsligt tycks kvinnors frigörelse ha kommit långt. Kvinnliga könsroller är inte kastade, men analyserade och genomskådade. Som kvinna idag är det oftast rätt okej att klä sig som man vill, välja bort familj, satsa på vilket yrke som helst, eller knulla runt. Medan män fortfarande måste kryssa mellan snäva roller som macho, mjukis, nörd och sportfåne.

På det sättet innehåller Pittstim inte mycket hopp. Den handlar inte om goda män eller goda förebilder. Ändå är det befriande att läsa mäns skildringar av manlighet, istället för kvinnors analyser av densamma. Detta är manligheten som vrider och vänder och försöker ställa diagnos på sig själv. Förstå varför vi hamnade här och hur vi tar oss vidare. Manlighet som försöker göra sig fri från sig själv. Insikten är första steget. Däri ligger hoppet.

Och när jag lyfter ögonen från boken och ser mig omkring, har frigörelsen redan börjat. Jag ser inte alls en massa skogshuggarmän som spottar snus och biter ihop. Manlighetsnormen tycks vara mer måttstock än tvångströja. Jon Jordås beskriver det som att ha James Bond på sängkanten, en ständig voice over.

Jag tror att böcker som Pittstim är ett steg på väg mot James slutgiltiga död medelst nackskott.

Det tredje könet

Jag: Vad har vi för folk till enkäten?
Hon: En svensk, två tjejer och två killar. Eller nej, alltså... fyra personer.

Blääää

Nackdelen med föräldrar som jobbar inom vården är deras mycket odramatiska attityd till kroppsfunktioner. Mitt senaste besök hos fadern lät ungefär så här:

”Oj, vilken dag jag haft på jobbet. Vi har en som bara bajsar och spyr hela tiden. Det blir besvärligt när han inte kan sitta på toa eller spy i en hink, utan bajsar och spyr direkt på golvet. Och en annan hade spyor i håret, som jag fick tvätta. Några kollegor är smittade men jag har bajsat normalt, har ingen diarré. Jag mår illa och har haft en hink bredvid sängen, men inte spytt. Fast jag är lite gasig… En annan gång blev jag smittad av någon alkis som ville ta mig i hand. Sen när jag kom hem mådde jag illa och sket som vatten med klumpar i. Nej, nu måste jag gå och släppa ut lite gas…”

Det fascinerande är att han inte ens gör det för att retas.

Den långa färden

Mitt jullov känns som en enda lång tågresa.
En och en halv dag i Värmlands djupa skogar, sen vidare till en natt i Göteborg, några timmar i Fredrikshamn, hela fem dagar i Århus, så en natt och en shoppingförmiddag i Göteborg, där jag återigen gjorde den chockerande upptäckten att jag hatar mellandagsrean. Två ensamma dagar av kontemplation och gammal Janssons frestelse i skogen, sedan en natt i bruksorten, lunch på stan och så tillbaka till skogen en natt till, följt av 23 timmar i Stockholm över nyår, tjo och tjim som mormor skulle säga. Tillbaka till skogen för två dagar och så en sista dag i bruksortens ljuva omgivningar. Dessa sista dagar befann jag mig via telefon också delvis i Malmö.

Och sen – älskade Sunkan! Borta bra men hemma bäst. En lång (men övermåttan god) tågresa är till ända.

Moraliskt gungfly

Fy farao vad svårt det är att skriva om Rosengård! Invånarna där har blivit så brända av medier, så fort jag presenterar mig blir jag automatiskt den sensationslystna perspektivlösa journalisten som vill smutskasta deras hem. Telefonsamtalet i sig är en förolämpning.

Jag försöker hitta rätt ton, lyfta fram det positiva och låta dem säga att här ÄR tryggt. Vill inte bidra till någon schablonbild. För jag vet ju att i Arvika sköt någon fyrverkerier mot en kvinna och hennes sexåriga son, och ingen kommer säga att "det vet man ju hur det är i Arvika". Där är det bara en isolerad händelse i en trygg stad.

Samtidigt vill jag inte måla en paradisbild av Rosengård. För den här stenkastningen och raketskjutningen och anläggningen av bränder, den har verkligen hänt. Trångboddhet och arbetslöshet finns på riktigt.

Återigen nämns Rosengård i samband med oroligheter, detta diffusa ord. Mediaskörden kryllar av ord som krigszon, barnligor, upplopp, kravaller, livsfarligt, kaotiskt, Malmö rämnar osv osv. Och alldeles oavsett att vår vinkel är tvärtom: "Det här görs för att hålla området tryggt, polisen ser ljust på framtiden, fritidsledaren känner inte igen sig i mediernas smutskastning" så håller vi också fast vid katastrofen. Som om de två vinklar man kan göra på Rosengård är Katastrof eller Anti-katastrof.

Det vete faan hur jag ska hitta balansen. Hur jag, som aldrig varit ens i närheten av Rosengård och som gjort alla intervjuer över telefon när jag haft några minuter över bland allt julande, ska kunna göra en trovärdig beskrivning. Jag som bara haft tid att som allra hastigast röra vid ytan av allt som hänt. Jag sätter hoppet till min malmöitiska kollega att ge mig lite perspektiv, och vandrar vidare i gungflyet.