Välkommen till simhallen!

De senaste veckorna har jag börjat varje morgon med att planera nakenfoto till kvällen. Inte för att bli den nya Bingo Rimér, utan på grund av projektet Kroppsbilder.

Helt kort är Julia Skotts idé att, precis som i simhallens omklädningsrum, visa en mångfald av kroppar. Säga: så här ser kroppar också ut. Många vill missta det för tjockislobbying, men det är verkligen inte vad det handlar om. Alla får finnas. Punkt.

Det här är mycket viktigt.

Ibland står jag framför spegeln och avskyr min kropp. Sedan finns de där dagarna då jag bara är i kroppen, utan att reflektera eller värdera. Många är också de dagar då vi med BMI 26 och uppåt ser på oss själva i spegeln och den som tittar tillbaka är galet snygg och sexig. Det är också en sanning, och den bör inte glömmas bort eller förnekas.

I en trailer till någon av treans tramsdokumentärer dansade en tjockis förbi och berättade att han kände sig sexig. Tanken var väl att vi tittare skulle vämjas över att denna mycket feta man hade mage (eh...) att definiera sig som sexig. Men varför skulle han inte göra det? Vad exakt förändras till det bättre när människor slutar tycka om sig själva?

(Än finns jag inte på kroppsbilder, men min nakna, skitfula och underbart snygga kropp kommer att dyka upp där så småningom. Och sedan jag insett att mina egna kroppskänslor har ganska lite att göra med hur min konkreta kropp ser ut försöker jag vara snäll mot den. Den är trots allt ett fantastiskt redskap, vilket jag varit inne på tidigare.)