Och tillsammans med barnen sitter två pappor, som följt med på klassresan. Barnen är mycket naturliga kring dem. Bekväma. De spelar kort och skojar, och männen talar med barnen som jämlikar. Här finns inte den där tonen i rösten, det barnsliga tilltalet av gullegull.
Det här är inga trettioåriga velourpappor med kläder i rättvisemärkt bomull, surdegsbrödet på jäsning och frilansjobb i mediasvängen. De är medelålders invandrarmän.
Och det gör mig glad. Inte för att de är bättre än vilken mamma som helst i samma situation. Utan för att det är ett stycke normbrott som utspelar sig här. Förväntningar som inte infrias.
Jag tillhör de som tycker att normbrott är av godo och ska uppmärksammas - för vad de är. Inte något trams om duktiga män som klarar av att vara pappor eller tuffa tjejer som pallar trycket som brandmän.
När det verkligen är självklart för män (i allmänhet) att vara föräldralediga, slipper vi se rubrikerna "För Krister är det självklart att stanna hemma". På samma sätt som vi idag inte ser några artiklar om hur Johan gjorde valet att börja jobba direkt efter förlossningen eller hur självklart det var för Åsa att stanna hemma.
Jag längtar dit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar