Tåget befolkas av horder av människor i den där åldern som jag nästan glömt, för att den är liksom mittemellan allt det andra. De blir fortfarande mörkrädda, de uppehålls fortfarande av barns intriger, de kan ännu leka. Men det var mycket länge sedan de tyckte att Pingu var bra teve. Vänskap kan inte längre byggas enbart på det faktum att de alla är barn. Nu, eller snart, krävs kemi och gemensamma intressen.
De är ett kräset släkte, kräver plötsligt mer än förr för att bli imponerade. De nöjer sig inte med de kläder mamma lagt fram, utan vill själva bestämma och shoppa. Kanske har de redan börjat tjata om att få åka in till stan utan föräldrar, kanske har de till och med skickats iväg med mobilen i fickan och en 50-lapp till McDonalds.
De tänker på allvar på livet och döden och kärleken, och de förväntas tömma diskmaskinen hemma. Men ännu rakar de inte benen, och bara någon enstaka har provat smink. Lojalitet är livsviktigt. De börjar bli allmänbildade, och tycker om att spela kort. Reglerna har de benkoll på.
De talar med eftertryck, lite högre och tydligare än vi andra, för de vet att de är värda att lyssnas på. De har insett att fröken inte är allsmäktig, och har både favoriter och antagonister bland lärarna. De försvarar sin heder. Men fortfarande kan de glömma sig och gegga ner ett par snygga jeans i en ovanligt lockande lerpöl.
De är mittemellan, de syns och de hörs men är inte det minsta odrägliga, och de gör mig glad. Allt har de framför sig, fast de redan levt i en evighet, och kanske blir det just de som förändrar världen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar