29 september 2008

Alla frivilliga kyssar borde väl vara av godo?

Jag är en sådan som trott att detta med att vara gay inte är något kontroversiellt längre. Att diskriminering knappt förekommer, att hatbrotten är få, att prideparaden kanske spelat ut sin roll snart.

Idag såg jag världens gulligaste film. Den var rolig men gick ändå djupt, var snyggt gjord med Edward Scissorhandsinspiration och framkallade en varm känsla i hela mig. Det var Patrik 1,5. En film om ett bögpar.

Och varje gång det var en kyss- eller kärleks- eller sexscen ackompanjerades den av salongens nervösa fnitter och macho-höhöhö. Det var så jävla obehagligt. Jag satt och formulerade i mitt huvud: "Vad är det som är så jävla kul? Om ni bara håller käften så får vi andra en mycket bättre filmupplevelse". Tänkte att nu säger jag det, nu måste jag bara säga det, jag ska resa mig upp och säga det. Och sa inget. Det hade säkert inte spelat någon roll för dem, men det skulle känts så mycket bättre i mig.

Efteråt sa vi: Varför går man och ser en film om ett bögpar om man måste sitta och fnittra hela tiden? Fnittrar de till Brokeback mountain också? Till Stekta gröna tomater?

En annan film som inte alls handlar om bögar men ändå är värd att se: Little Miss Sunshine. Platsar i min favoritkategori mysfilmer-om-struliga-människor-som-gör-sitt-bästa-för-att-klara-sig-ändå, typ Elling eller Benny & Joon.

Inga kommentarer: