26 april 2008

Sagan om en ledare

I kursen Svenska B fick vi i uppgift att skriva en saga om en känd person. Den skulle innehålla några sanningar och några lögner. Förutom det var det fria fantasier som gällde. Jag gör alltså inte anspråk på att skriva någon sorts politisk satir, det här är en renodlad saga om hur det skulle kunna vara. Om att det inte är så lätt, alltid.

Sagan om mig
Mitt namn är George, George Bush, med ett dubbelwe i mitten. W:et står för William. Det ville mamma att jag skulle heta, som en riktig sagoprins. Men pappa sa att jag skulle heta George, som en sur gubbe, som han själv, som alla farfäder och farbröder i vår släkt... Och pappa vann såklart. Pappa vinner alltid: gräl, krig, val... han har ett vinnande sätt helt enkelt.

Så jag döptes till George, och så växte jag upp. Vi bodde i Texas, mamma, pappa, jag och mina fem syskon. Jag var ett busigt barn, och brukade kasta vattenballonger, tejpa för badrumskranen, palla äpplen och sånt. Det gillade inte pappa. Han stirrade mig allvarligt in i ögonen och sa saker som "Det här är inget vinnande sätt, George" eller "Det måste bli ändring, George". Pappa hade ett väldigt viktigt jobb som universums kejsare, trodde jag då. I verkligheten var han ju president, men ett viktigt jobb var det i alla fall, som gjorde att han inte var hemma så mycket. Och DET var skönt, tyckte jag. För det var liksom inte så mycket man kunde göra med pappa som verkligen var roligt. Men en sak gjorde pappa med mig som jag tyckte om - han tog med mig till kyrkan. Där berättade prästen om Gud, som var pappa till alla på hela jorden, eller alla kristna i alla fall. Gud hade en helfestlig son som kunde gå på vatten och trolla med mat och sånt. Jag tyckte om att tänka på att jag var Jesus lillebror.

Andra saker som var roligt när jag var liten var att leka med min bror. Inte Jesus alltså, utan Jeb. Vi tävlade mycket och lekte spännande lekar, till exempel vem som kunde kasta flest stenar på grannens fönster utan att det gick sönder. Och farfar... Farfar är nog den jag tycker mest om i hela världen. Han brukade ta med mig och spela golf, och han kallade mig aldrig George, han kallade mig G.W. Mycket coolare, eller hur? Men han finns inte kvar längre... jag antar att Jesus ville ha en farfar han också.

Så blev jag större och större ända tills jag var jättestor och det var dags för mig att välja jobb. Ända sen jag var riktigt liten har jag haft ett drömjobb: fiskare. Jag vill åka runt på haven i min lilla båt och få saltvattenstänk i ansiktet, silvriga fiskar i näten och frisk luft i näsan. Jag vill åka så långt ut att jag nästan tror att jag ska ramla av världens kant. Jag vill se månen gå upp över krusiga vågor.

Men pappa sa att jag skulle bli president och bli sådär tråkig som han. Det ville jag inte alls! Men sen tänkte jag att pappa skulle nog bli hemst arg om jag sa nej. Och om jag sa ja kanske han skulle sluta tjata på mig sen? Så tänkte jag på mina och Jebs tävlingslekar. Något bättre än president skulle han nog aldrig kunna bli... Jag skulle bli överlägsen vinnare för alltid! Och så tänkte jag på min andra bror och min andra pappa, den där jättepappan - Gud. Tänk vad glada de skulle bli om jag kunde hjälpa till lite med deras jobb...

Så då blev jag president i alla fall. Det är inte så lätt... Ofta måste man göra saker som man inte alls vill. Och så måste man le mot kamerorna och vara hel och ren och duktig hela tiden. Du förstår, när jag var liten brukade jag alltid göra grimaser när någon skulle fota mig, men nu får jag inte det för pappa. Förresten vill jag väl inte ha mina grimaser i alla världens tidningar heller? Fast i och för sig vore det nog ganska roligt. Mer grimaser åt folket! Då skulle de ju bli intresserade av politik, om alla politiker var busiga och gjorde grimaser.

Men det där med att pappa skulle sluta tjata på mig, det stämde inte alls. Han hälsar på mig titt som tätt och tjatar om olika saker. En dag kom han och pratade om olja - jag är så evinnerligt trött på att höra om denna olja! Han pratade om vem som har olja, vem som tjänar pengar, vem som borde ha olja, vem som borde ha pengar och så vidare och så vidare. Jag orkade inte lyssna. Men han märkte nog det, för han slutade prata om oljan och började prata om andra saker istället. Han pratade om elaka gubbar. Han pratade om skurkar som inte tycker om Gud. Han pratade om sådana som det är synd om... viktiga saker. Och jag tänkte på min jättepappa och min storebror igen. Jag tänkte på vad de skulle ha gjort. Och så gjorde jag så.

Pappa hade lovat att om jag gjorde som han sa så skulle bara de dumma gubbarna dö. Jag visste inte att det fanns så många dumma. Och jag kände att jag inte riktigt tyckte om det här kriget längre. Då gjorde som jag brukar göra när jag inte vill fortsätta med det jag har börjat på. Jag tänkte att det var en lek, en av mina och Jebs tävlingar. Vem kan skjuta bäst, vem kan döda flest? Jag känner på mig att jag kommer att vinna stort. Och jag är säker på att Gud är glad att jag dödar de som är dumma. Och jag är säker på att de vanliga människorna känner sig tryggare när alla de dunma är borta.

Nej, det var inte president jag ville bli. Men nu är jag det. Ibland är det bara jobbigt och tråkigt och svårt. Men det känns bra ibland också. Då känns det som om Gud är stolt över mig och som om folket är glada att det är jag som bestämmer i Amerika. För jag försöker verkligen bestämma bra, jag hoppas att de förstår det. Jag tycker så mycket om Amerika. Det känns nästan som att jag ÄR Amerika nu. Men ibland säger folk att de inte tycker om Amerika alls. Tycker de inte om mig heller då? Jag blir så ledsen när de säger så, jag vill ju att de ska tycka om mitt alldeles egna land! Jag undrar ofta varför de vill göra mig ledsen... Men ibland! Ibland säger de "Vi älskar Amerika!". Åh, vad glad jag blir då. Då känns det som om jag är folkets egen jättepappa.

Inga kommentarer: