När jag skulle göra mitt reportage om en ensamstående mamma och körde fast i tankarna gjorde jag en kortskrivning. En lysande metod som går ut på att man utifrån en bestämd rubrik skriver helt fritt under en viss tid. Två till åtta minuter brukar vara lagom. I kortskrivningen ska man skriva oavbrutet och utan att tänka, det ska inte bli en jättebra text utan en grund att stå på sedan. Jag skrev utifrån rubriken "Att vara två", både om min egen bild av tvåsamhet och om samhällets hets. När jag hittar texten igen tycker jag den ger en ganska rolig bild av tvåsamheten:
Att vara två är att dela. Att spegla varandra. Två personer, två frön, två bilar, två tandborstar i badrumsskåpet. Tvåsamhet, tvåskap. Beroende på gott och ont. Två är förtroende och uppoffring. En glimt i vardagen. Att prata med varandra, byta upplevelser, berätta. Att lära känna. Syskonband. Någon hjälper dig att bära, låter dig ligga kvar i sängen en extra kvart. Mamma, pappa, barn. Han försörjer familjen i fin kostym, hon dukar fram kålpudding på den blommiga vaxduken lagom tills han kommer hem. Lintotten myser vid deras fötter, dansar mittemellan. På familjeporträttet sitter hon i moderns knä, fadern står bakom med en hand på moderns axel. Alla tre med en stadig blick in i kameran och stomatolleendet redo. Säg Apelsin!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar