Efter att jag läst Aldous Huxleys Du sköna nya värld tidigare i somras känner jag att lycka inte är något att sträva efter. Det jag vill ha är passion och harmoni.
Lycka känns så slätstruket. Omotiverad lycka nästan oroande... Varför vara lycklig när man kan vara något annat?
Passionerad - i sorg och i glädje och i allt annat. Att vara 100%. Det är något att sträva efter! Och även om det är svårt att känna så när allt är pissigt så vet jag ju att när jag gråter sönder mig och tror att jag ska dö av skuld och ångest så är det också det som gör det möjligt för mig att andra dagar bli sprudlande glad över att solen lyser och gruset knastrar, att titta på en solnedgång och tycka att jag förstått meningen med livet, att värka av kärlek till vänner.
Att inte känna måste vara det värsta ödet. (Hey - första gången jag förstår Karin Boyes "Den största dagen är en dag av törst" istället för att tycka hon är dramatisk och svår)
Men passionerad orkar man ju inte vara jämt. 100% är på tok för mycket ibland. Och då vill jag känna harmoni istället. Ett lugn i att inte vara 100%. En tro på att det nog blir bra. En droppe i havet. En osynlig vandrare... Nu är det nog bäst att sluta innan jag blir för flosklig. Jag har det i mig - Tack Aftonbladet Söndag och mormors kioskböcker för det. För att förstå vad jag menar men slippa floskler, läs Du sköna nya värld!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar