01 november 2014

Och maten kallnade.

Ät du så pratar jag. För jag har varit med om ett mirakel. Så sa jag till min syster när vi beställde burgare. Och maten kallnade.

Miraklet:

Det ringde från ett utlandsnummer och när han presenterade sig tog det tid att förstå vem det var. Vi gick i samma klass från lekis. Hans mamma lagade urgod lasagne och en gång grävde vi en massa hål i hans gräsmatta för att fånga möss. Vi lekte inte ofta egentligen. Men jag tyckte alltid om honom. Även när vi blev tio, tolv och femton år.

Tonåren är som den är. Inte bra. Men där är det en glädje att ha någon. Om det så bara är någon man säger hej till i korridoren. Inte alls den där gränslösa vänskapen från ungdomsböckerna, utan bara någon att prata med ibland. Någon som finns. Och man må vara femton, men den där personen har sett en sedan man var en snorig femåring som inte vågade hoppa från klätterställningen. Han var aldrig nära. Alltid betydelsefull.

Sedan gick vi ut nian och sågs inte mer. Jag tänkte på honom ibland. Sökte efter honom på facebook utan resultat. Hade velat veta hur han hade det.

Åtta år senare, så ringer han. Säger hej, det är jag, jag har tänkt på dig ibland och undrar hur du har det?

Jag har inga barndomsvänner. Några på facebook kanske, men jag håller inte på riktigt kontakten med någon som jag kände före 16 års ålder. Den biten är borta. Så plötsligt en röst från det förflutna! Att han vågade. Ta tag i det, hitta mitt nummer och bara ringa.

Vi fick chansen att säga några saker som vi kanske inte kunde säga som femtonåringar. Jag kände det som om jag hade fått världens finaste present. Det blev inte mer än ett eller två långa telefonsamtal och en fika dagen innan jul där vi pratade bort halva natten. Det är mer än nog. Det är ju ett fakkin mirakel!

2 kommentarer:

minatraningstajts sa...

Så fin historia! Älskar din historier. Jag har heller inga barndomsvänner. Det tänker jag på ibland när jag inte kan sova, att det ju är nåt lite sorgligt över det. Men det låter inte alls sorgligt när du beskriver utan bara som det är. Det tar jag fasta på.

tioli sa...

Men tack gullet! Har inte reflekterat över det där med barndomsvänner förrän han ringde. Stort att någon som fanns då, plötsligt också existerar nu. Alla andra är liksom borta. Men det känns rätt naturligt ändå? För mig alltså, vet förstås att många har det annorlunda.