16 november 2014

Frågan som präglat eftervalsdebatten om SD:s framgångar:

Vi har uppmanats att ge kärlek, samtala och försöka förstå, istället för att ta avstånd.

Det är en väldigt fin tanke. Och det är mycket möjligt att det är det rätta sättet att mota bort rasismen. Men jag undrar om ni glömt vilka det är som förväntas göra detta?

Det är de som av SD får höra:

Du hör inte hemma här. Du är ett hot mot vårt samhälle. Det största hotet sedan andra världskriget. Våldtäkt är en del av din kultur.

Det är människorna som helst inte borde existera: Vars pappa eller mamma eller farfar borde ha stannat för att "få hjälp på plats".

Det är kvinnorna, förlåt, hororna som ska kedjas fast vid spisen. Männen som ska muras in i manligheten. Aktivisterna som ska tystas. Det är hbtq-personerna, de "sexuella avarterna", som ska in i garderoben igen.

De - eller vi - som är direkt hotade av SD:s politik. Det är de som uppmanas: Bli inte rädd. Bli inte arg. Omfamna. HUR kan man kräva det? Av någon annan än Kulla-Gulla.

Inga kommentarer: