27 oktober 2014

Långt om yogan gympan skräcken kroppen

På mitt jobb, yogastället, har vi helt slut på tajts och t-shirtar i storlek S och M. Det finns massa L och XL kvar.

Bra! Många som tränar hos oss är jävligt atletiska. (Obs vet att smal ej är = atletisk. Men häng med i min association ändå.) De håller på med styrketräning och dans. De springer Göteborgsvarvet. De kommer hit för att utmana sig och få träningsvärk. Yogan fördjupar och förbättrar deras prestationer i andra sporter. Bilden av yoga har rört sig så långt från några flummisar som tänder rökelse och sitter i lotusställning och hummar. Yoga är för fler.

Och dåligt! För varför kommer inte de andra hit? Var ryms yogarna som är som mig? Så här:

Först var det bara ett ointresse för tävling och fysiska prestationer. Men i slutet av lågstadiet var jag rädd för gympa. På lektionen: känslan av att väggarna kryper närmre. En simba-inzoomning. Före och efter lektionen, ett vagt magont och oro. Och dagen före gympalektionen förstås. Och på söndagen, inför en ny skolvecka med tre gympalektioner. Ryser fortfarande varje gång någon föreslår skolgymnastik varje dag. För barnens skull.

Bland alla småskolor på landsbygden var det så jävla många turneringar. I fotboll, bandy, basket. Fastfrusna fötter och föräldrar som vrålar uppmuntrande att Kom igen nu då! Och alla.måste.vara.med. Jag minns att en tjej i klassen, vi var inte ens bra vänner, förde min talan en gång: Varför kan hon inte få slippa? Det var aldrig någon som var dum. Jag fick min rädsla ändå.

I femman började jag gråta hemma och mina föräldrar hjälpte till att ordna en deal att jag kunde gå ifrån vissa lektioner, för en promenad eller situps istället. Läraren var visserligen motsträvig, jag skulle ju missa all den fina gemenskapen som gymnastiken innebär. Paniken mildrades men rädslan försvann inte. Det skulle ju fortfarande förhandlas varje lektion: Kan hon vara med på det här? Varför inte? Det är ju bara på lek! Med varje gymnastiklärare sedan dess har jag förklarat och förhandlat på nytt. Sommaren innan högstadiet bytte jag från den klass jag skulle ha börjat i, för att min blivande gympalärare inte förstod när jag försökte förklara varför jag måste ha mitt undantag. Om jag hade varit en mindre duktig tjej hade jag väl bara skolkat. Nu fick jag ändå mina förbannade G:n.

Det har funnits några bra stunder också. Från och med högstadiet fick vi chansen att styrketräna och det var kul. Någon orienteringslektion där jag sprang ensam i skogen och var alldeles varm inuti, men regnkall utanpå. Ett tag hade jag specialundervisning i gympa. En liten grupp tjejer utan motorik som gjorde grundläggande bollövningar. På gymnasiet fick vi simma ibland.

Självklart blev det så här: Jag kan ingenting. Inget bollsinne, ingen kroppskännedom. Kan inte ens vara med och spela skojfotboll i vuxen ålder. I somras skulle vi prova lite badminton och mina ögon tårades, som automatiskt. Barnen som jag är barnvakt åt fyller snart sex år och är bättre än mig nu. De vill fortfarande att jag ska vara med på fotboll och jag kan låtsas för dem. Men jag är dödligt trött på att bowling alltid är på förslag när en grupp ska umgås.

I slutet av gymnasiet mailade jag tusen frågor till en yogaskola. För jag ville ju hitta något att använda min kropp till, som inte gav mig ångest. Det var jag och en massa utbrända 45-åringar som gjorde yoga i ett rum med värmeljus och instruktörens mjuka röst. Kravlöst och lugnande. Det var underbart, och gav egentligen mer behållning för sinnet än för kroppen.

Jag har liksom alltid tänkt att min kropp är en behållare åt min hjärna. Det är hjärnan som är jag. Kroppen är något vi får dras med. Jag har känt mig klumpig och tyckt att kroppen motarbetar mig och bara vill ha och vill ha: sömn, mat, vätska, värme, är det ingen ände på kraven?

När jag först hörde om Iyengaryoga tyckte jag det lät förskräckligt. Torrt. Elitistiskt. Och o-yogigt! Det är en yogaform som är fokuserad på att göra rörelserna rätt - för att få rätt effekt. Säger läraren raka ben så är det raka ben som gäller. Hela tiden blir du korrigerad, med detaljerade instruktioner eller genom att läraren helt enkelt kommer fram och drar i dig. Helt olikt den yoga jag gjort tidigare och en skräck för en sådan som mig. Jag skulle aldrig ha börjat om det inte var för att en bekant utbildade sig till lärare och gav billiga lektioner.

Första passet fattade jag ingenting. Ska vi bara ligga här? Att ligga ner var detsamma som avslappning för mig. Jag missade att kroppen skulle jobba aktivt på golvet. Små saker började hända. Läraren pratade om fyra punkter under fötterna - framsida, baksida, insida, utsida. Att man kan fördela vikten mellan dem. Jag hade aldrig upplevt att de här punkterna fanns. Hon pratade om den nedre revbensbågen och dess riktning. Om att skapa som en svank i övre delen av ryggen, genom att dra in skulderbladen och rulla axlarna bak. Hon sa att vi skulle rotera låren utifrån och in. Att armhålebröstet skulle sträva upp. Att vi skulle dra bort våra skinkor och sitta rakt på sittbenen. Instruktion för instruktion, korrigering för korrigering, upptäckte jag att jag har en kropp. Som går att använda till saker. Som går att samarbeta med. Som är en del av mig.


jävla
stort

Jag blev ingen spännis. Jag kan fortfarande inte stå på huvudet. Jag blev frälst, bara. Och jag önskar alla detsamma. En ny chans att få syn på sin kropp. Och säga ett försiktigt hej.

Hej, vill du leka?

2 kommentarer:

minatraningstajts sa...

Mycket bra skrivet.

tioli sa...

Tack. Blir inspirerad av dig att skriva lite om den dära kroppen! Läser hos dig och märker att även en sådan som jag (rätt tränings-ointresserad alltså) tycker det är intressant och får en massa tankar.