26 oktober 2014

Högstadiemetoder

Jag minns inte nu vad han gjorde. Inte en enda grej faktiskt. Men jag minns att jag bestämde att det måste få ett slut. Han gick i åttan, jag i sjuan, och jag kände mig trakasserad. Så en dag gick jag rakt fram till honom i korridoren. Gott om publik. Och sa:

"Alltså det här funkar inte längre, du måste förstå att det är slut mellan oss."

Jag blir fortfarande lite full i skratt när jag tänker på det. En genial plan, och rolig. Ganska modig också. Han besvärade mig inte mer sedan. Men idag kan det också kännas sorgligt; Den listigaste plan jag kunde räkna ut, det absolut pinsammaste som jag kunde komma på att utsätta honom för, det var att påstå att han hade varit tillsammans med mig.

3 kommentarer:

minatraningstajts sa...

Tankehopp, men det påminner mig om hur vi kvinnor ofta svarar när någon oönskad raggar på oss. "Jag har pojkvän." Redan tjingad, paxad och ägd, adjö. Fast kanske säger

minatraningstajts sa...

...killar också så.

tioli sa...

Ja. Försöker låta bli att säga så. Särskilt efter att ha läst detta: http://www.xojane.com/relationships/stop-saying-i-have-a-boyfriend
Men förstår också pragmatismen i det - skit i principer, jag säger det som funkar, ungefär.